Intervju med Elias Andersson

Elias Andersson kom till oss inför säsongen 2021. Glad skit som har ett charmigt leende. Känns som humor är viktigt. Inför 2021 hade Djurgården en kampanj för att köpa säsongskort i tunnelbanan. Elias var dold bakom en av reklamskyltarna. När folk stannade till för att titta på skyltens budskap började Elias, fortfarande dold, prata med dom. Oerhört charmigt. Min dotter och jag blev båda väldigt förtjusta i pojken med den glada blicken, skånska dialekten och den lättsamma kommunikationen. Har ingen aning om den personligheten var en del av att vi ville värva honom som bosman från Sirius. Men jag antar det. Bosse (Andersson) brukar vara noga med att det ska vara bra killar han värvar som passar in i den homogena trivselgrupp han och övriga ledare i Djurgården byggt upp. Elias sista säsong i Sirius var en succé. Mål och framspelningar. Det passade som hand i handske i Henrik Rydströms bolltrillande lag. När Bosse kom var det också en match. Elias hade haft sympatier för Djurgården sedan barnsben.

När denna intervju gjordes har Elias en match kvar hos oss. Sen går hans äventyr vidare i ett nytt land. På en plats i laget som han för två år sedan säkerligen inte ens funderade på. Efter lite sms kommunikation bestämde vi att ses på Kaknäs. Trodde först att det var efter träningen men visade sig vara kanske ett perfekt ställe i Elias ögon att sitta ner. Kaknäs är för mig en förunderligt vacker plats. Har varit där någon eller några gånger varje säsong sen det byggdes. Kjelle Frisk hade ingen ledig dag. Satt på gräsklipparen, klippte vår gräsmatta. Solen sken. Fåglarna sjöng högre än ljudet från gräsklipparen, där jag satt på uteplatsen och väntade på min intervju. På utsatt tid kom Elias gående med en vacker ung kvinna i sin hand. När jag såg dom komma tänkte jag, att dom skulle kunna jobba som modeller båda två. Fina drag och stor social kompetens. Jag hade, som skrivet, fått reda på att det var spelarnas lediga dag. Tänkte då, när jag "snor” Elias från familjen, tänkte jag köpa något fint till sambon. Vad köper man till en sådan ung kvinna? Jag frågade mina kollegor på jobbet vilket produkt som såldes bäst till kvinnor. Dom tog fram ett ansiktsvatten. Obegripligt för mig. Men hon kände till produkten. Blev jätteglad och sa ”Nu ligger du på pluspoäng, du kan låna Elias så länge du vill” och gav mig en kram. Underbar person. Dom båda var oerhört kompatibla. En sådan match som jag unnar alla människor att få till sig i livet. Elias gav jag en flaska Cava av DJUUU kollektionen. Bad honom spara den tills vi vunnit serien eller cupen. Alternativt att han skulle spara den tills han gjorde samma nere i Polen och i sådana fall låta ”Karlis” (Jesper Karlström) få ett glas.

Elias larmade av samlingsrummet. Hade även tagit med mig presenter till Hugo (Berggren) och Kim (Bergstrand) som jag ställde på deras platser inne i tränarnas omklädningsrum. Jag gjorde i ordning min enkla inspelningsutrusning. Vi satte oss vid ett runt bord. Välkommen till cirka en timmes intervju med vår snart före detta spelare, Elias Andersson.

Först en faktaruta. Namn: Elias Andersson Födelsedatum: 31 januari 1996 Längd & vikt: 179 cm / 76 kg Civilstånd: Sambo (barn på väg) Fordon: Bil (Seat) När det är val i Sverige, röstar du då: Ja Intressen utanför fotbollen: Familj, vänner, padel och fika

Kanske är det enda möjligheten för mig att prata med Elias på den här nivån, kändes naturligt att ta allt från början.

Var föddes du och växte upp? – Jag växte upp i Hässleholm.

Hur blev det fotboll? – Båda mina föräldrar höll på med fotboll. Framförallt pappa. Han var både aktiv och sedermera tränare. Han har varit tränare i flera lokala lag runt Hässleholmsområdet. Fotboll har funnits i hela mitt liv.

Första klubb där du spelade organiserat var ...? – Det var Hässleholms IF. Idag är dom med i toppen av sin division 2 serie. Följer deras lag. Pappa har varit tränare för dom också, i två omgångar. Har även haft vänner som spelat där.

När kände du "fotbollen ska vara en del av mitt liv"? – Det var ganska kul runt det. Jag kände att jag var ganska duktig i fotboll tidigt. Haft lätt för alla typer av bollspel. Började i tidiga tonåren spela badminton, vilket jag tyckte var sjukt kul. När jag var 14 år, tror jag det var, höll jag på med båda sporterna. Det var faktiskt nära att det kunde ha tippat över till badminton. En period där tyckte jag badminton var roligare. Men när jag till slut behövde välja, var det inget snack egentligen, det var fotboll som gällde.

Hur bra var du i badminton då? – Det fanns sån där ranking. Var på någon SM-tävling. I min ålder låg jag då, (Elias tänkte efter hur det var en stund) kom jag ganska högt upp. Tror jag var topp - 15 i Sverige. Då var jag 12-13 år. Åkte runt och tävlade, tränade på olika läger. Precis som alla idrottsintresserade gjorde i den åldern.

Var var du då inom fotbollen? – Jag spelade serie och cuper med Hässleholm. Helsingborgs IF hade tagit kontakt innan med mig. Dom ordnade så jag fick dispens att spela cuper och träningsmatcher med dom. Mycket resor var det då med två parallella sporter. När jag sen bestämde mig för fotboll fullt ut, då gick jag till Helsingborg permanent. Det gjorde att jag tränade en gång i veckan med Hässleholm. Tre gånger i veckan med Helsingborg. Resan med tåg tog cirka en timme. Utöver det spelade jag matcherna med Helsingborg på helgerna. Kom dit som U15. Blev uppflyttad ganska snabbt till U17, när jag var 16 år. Sen som 17-åring fick jag ett A-lagskontrakt direkt.

Vem var det som tränade Helsingborg då? – Det var Roar Hansen. Han kom som ny tränare dit, 2013 tror jag, sen gjorde jag mina första träningar med honom vid rodret. Vi kom bra överens. Han gillade mitt sätt att spela fotboll på. Fick starta några träningsmatcher, gjorde det ganska bra. Var en otrolig känsla att få ett A-lagskontrakt då med en så pass stor klubb.

Ni skiljdes åt där efter något år har jag för mig? – Ja, precis. Hela 2013 var ett succéår för mig. Jag fick debutera i Allsvenskan. Blev den yngsta i Helsingborgs historia att spela i representationslaget. Gjorde mål tidigt. Gjorde någon assist. Fick starta lite matcher. Utöver det gick det väldigt bra för laget också. 2014 sen började jag väldigt bra, men laget gick inte alls lika bra. På sommaren 2014 låg vi ganska långt ner i serien, då värvade klubben in ganska tunga namn, bra namn. Då fick vi yngre ta ett steg åt sidan. Det gillade jag verkligen inte. Krigade på hela hösten. Sen fick vi en ny tränare i form av "Henke” (Henrik Larsson), och jag blev utlånad till Varberg i Superettan.

Hur går det där till? Pratade du med huvudtränaren för att veta vilken status du hade i gruppen som han såg det? – När "Henke" kom in var han väldigt tydlig gentemot mig hur han tänkte. ”Du kommer få svårt att hitta speltid hos oss i år. Känns bättre att du söker dig till en annan miljö, där du får speltid under denna säsongen.” Jag uppskattade att han var så rak väldigt mycket. Jag kom sen till Varberg. Kanske inte låter supersexigt, men för mig var det en bra tid. Jag lärde mig sjukt mycket som 18-åring, om allt egentligen. Varberg spelade väldigt likt som de gör nu. Lång boll upp på en nia som skulle nicka ner den till mig, sen skulle jag styra spelet därifrån. I laget kändes det som att jag kanske var den enda som också hade den typen av fotboll som spelas idag i Allsvenskan i mig. Trivdes med allt i den klubben. Tränare, ledare, medspelare och även staden. Väldigt bra tid för mig, som var väldigt lärorik. Jörgen Wålemark tränade oss och han gillade mig.

Efter det året då? – Då var jag klar på att jag ville hem till Helsingborg, göra det jag gjort hos Varberg men i Allsvenskan hos Helsingborg. Jag hade kanske för stora förhoppningar om det. När jag väl var tillbaka fick jag varken den speltid eller respons jag önskade. Kände då att nej då vill jag inte vara kvar. Varberg ville verkligen ha tillbaka mig, dom köpte ut mig från kontraktet för kaffepengar. Skrev ett tvåårskontrakt. Var kvar i ett år. Sen blev jag värvad till Sirius av KoT (Kim Bergstrand & Thomas Lagerlöf). Då hade Sirius tagit sig upp i Allsvenskan igen. Det var en succé. Halva säsongen var vi uppe och krigade om Europaplatserna. I Sirius blev det som jag ville och önskade. Spela matcher igen i Allsvenskan. Roliga matcher. Känna mig viktig för laget. Gjorde lite poäng. Sen slutade Niklas Thor, som var lagkapten och oerhört viktig för klubben. Då pratade många om mig. ”Nu kommer Elias ta tag i det, ta över Niklas roll”. I det läget, en vecka in på säsongen 2018, drog jag mitt korsband. Den varianten där dom brukar beräkna att det tar nio månader att kunna spela igen. Det var TUNGT. Fick ändra mina tankebanor. När den värsta besvikelsen lagt sig kände jag att det inte fanns någon anledning att stressa. Kanske att jag hade hunnit bli redo till 2-3 sista matcherna på säsongen, men tyckte inte att det var värt det. Använde därför hela 2018 som rehab och träning inför säsongen 2019.

Vilken tränare tycker du har utvecklat dig mest? – Oj, jag har haft så många känns det som. Många jättebra tränare. När jag gick från Varberg som skickade långt till Sirius och KoTs sätt att vilja ha bollinnehav och ett eget spel, då den första tiden där märkte jag att dom utvecklade många sidor hos mig som spelare. Även Henrik Rydström när han kom in året efter från Kalmar. Jag fick tips och detaljer som jag skulle tänka på där ute på planen, som jag verkligen lyckades ta till mig. Jag upplevde att jag fick utväxling av den nya kunskapen på planen också.

Är Henrik den nördigaste tränaren du har haft? – Ja, det skulle jag nog säga. Känns som han tänker fotboll nästan hela hans vakna tid. När han tränade oss i Sirius hade han Theodor Olsson som assisterande, nu i Malmö, han var exakt likadan. Tror verkligen dom fann varandra där i Uppsala.

I ditt CV idag, vad kallar du dig? Mittfältare eller vänsterback? – Nu är jag vänsterback. Inget snack.

Har du haft fler skador som verkligen hållit dig borta från fotbollen länge? – Det var första tiden här i Djurgården också. Åkte på en rejäl stukning, på en träning inne på Tele2 . Medverkat i klubben i två veckor, tror jag. Det förstörde min första tid här. Min säsong 2020 i Sirius gjorde jag kanske min bästa säsong någonsin. Var jobbigt. Kommer till en ny klubb, en stor klubb, en klubb som jag haft känslor för sen jag var liten, och åker på en sån skada, det är tungt alltså. Med den konkurrensen som är i Djurgården vill jag bara ut på planen och köra. Visa mig från min bästa sida. När jag sen kom i det läget att jag kunde vara med och träna igen hade jag fortfarande ont i foten. I vissa situationer så tänkte jag mer "nu kommer det göra ont" än vad jag skulle göra med bollen. Hade aldrig spelat med smärta på det sättet tidigare. Gick utöver min prestation. Jag var ibland sämst på träningarna. Lärde mig och insåg då, jag är en bra spelare men tankarna ligger på smärtan i foten. Tack och lov gick laget som tåget då, så det fanns ingen förväntan heller att dom skulle peta någon och ge mig plats. Efter sommaren 2021 kände jag mig helt återställd men fick inga minuter trots det. Då hade jag ett snack med Bosse och fick till det lyckade lånet till Mjällby.

En fråga där, när du då känner dig så mycket på topp du kan, inga matcher, hur känner man då? – Om jag varit skadad och laget spelat fyra matcher och vunnit alla. Jag är bäst på träningarna men laget bara fortsätter att vinna. Det är nog en sorts självklarhet att tränaren inte ändrar ett vinnande lag. Jag behöver hålla upp min prestation tills att chansen öppnar sig. Om resultaten hade varit annorlunda, ja, då är det väldigt mycket lättare för en tränare att byta spelare. Ytterst sällan skadefritt som tränare byter ut spelare om laget levererar hela tiden.

Den biten fattar jag, verkligen. Men hur känns det då? – Hur frustrerande som helst, självklart. Kände på sommaren där. Jag är hur bra som helst på träningarna men får inga minuter att visa upp mig hur bra jag faktiskt är. På ett sätt är jag fortfarande ny i klubben. Spelat kanske 45 minuter totalt på hela våren. Jag fattar allt, men det är lika tråkigt för det. Då tänkte jag, var kan jag visa att jag är en bra fotbollsspelare? Just nu är det inte i Djurgården, även fast jag tillhör dom. Det är här jag vill spela. Då fick jag tänka på det som var bäst för mig, här och nu. Mjällby låg nästan sist i Allsvenskan. Hasse Larsson, sportchefen, ville verkligen ha dit mig, gör jag det bra där kommer det att bli ringar på vattnet. Alla som är intresserade kommer se dom här matcherna. Blev så som jag önskade. Spelade varje match. Kände mig viktig. Vi förlorade knappt en match på hela hösten. Vi tog oss upp från kris till mittenriket av tabellen.

Då hade du Anders Torstensson som tränare. Hur är han? Han är som Rydström, lärare i grunden. – Han är väldigt rak och tydlig. Vet vad han vill få ut av oss. Han kom samtidigt som mig. Carlos (Moros Gracia) anlände också den sommaren. Då var det väldigt mycket "back-to-basic". vi ska vinna våra dueller. Vi ska springa mest. Spela lite enklare. Allt som är gratis skulle vi vara bäst på. Utifrån det, när vi förbättrade oss, kunde vi utveckla vårt spel med självförtroende och allt det som infinner sig när man vinner matcher. Utöver oss kom Amin Sarr in på lån från Malmö, då hade vi någon som gjorde målen också. Jag och Carlos hade från början en bra kemi där vi kunde hålla bollen inom laget. En lyckad höst helt klart.

Hur var det sen att bli vänsterback under säsongen 2022? – Stor omställning. Kul att få spela. Sen har det känts bättre och bättre. Börjar defensiven sitta bättre också.

Jag tycker att du har täppt igen helt på din kant de senaste 6-7 matcherna. Dessutom står du dessutom för det mesta av vårt uppbyggnadsspel. – Jag har tagit till mig orden och råden. Jag och KoT sitter och tittar på videoklipp hur jag ska agera i olika situationer. Kollat på saker där jag kanske inte gjort det bästa av den uppkomna situationen. Hur jag ska tänka. Vad jag ska titta efter. Hur jag ska ha fötterna. Mycket detaljer. För mig är det en grund för utveckling. Kolla sig själv i klipp för att utveckla varje läge som kan uppstå på en fotbollsmatch. Det offensiva har aldrig varit några problem. Där känner jag mig väldigt trygg. Jätteroligt att få vara en viktig del i laget.

Vad vill du säga om Europaäventyret förra säsongen? – Det är ..., nä men det ligger väldigt högt upp på min lista! Vilken resa. Vi åker till flera olika länder ute i Europa med det här goa gänget. Vinner, vinner, vinner och vinner. Kom till gruppspel och bara fortsätter att vinna. Tillsammans med alla supportrar som åker land och rike runt för att vara där och stötta. Hördes mest av alla.

Hör du något från läktaren positivt eller negativt? Påverkar det dig isåfall? – Jag tror det är viktigt att inse att alla vi är människor. Våra supportrar är passionerade. Dom dör för klubben. När vi gjort en sämre insats, förstår vi att supportrarna blir besvikna. Det är vi själva också. Återigen, vi är alla människor. Det är klart det kan komma ord som verkligen inte är trevliga. Men vi kämpar att tänka på att sätta dom i sin kontext. Dom lägger ner tid och pengar på att stötta oss. Självklart blir dom frustrerade när vi gör dåliga matcher. Jag har aldrig tagit det personligt även om något varit riktat mot mig. Men där kan jag inte prata för hela gruppen. Vi delar glädje och sorg. För mig är det en sorts självklarhet.

Apoel borta. En match där vi hade allt att förlora. Vi började också rejält darrigt. Du gav oss andrum med ditt mål. Ta mig igenom den matchen. – Om jag tar målet först, jag fattade inte först att den gick in. Var så fokuserad på att bara få en bra träff. Nej men vilken känsla alltså. Kunde andas ut för en stund. Vår start där nere var kanske det sämsta vi gjorde under hela säsongen. Men det var väl en match som hade allt. Katastrof i början. Räddade upp det. Sen gör dom 3-1 och har momentum igen. Vi lyckas få in en boll till. Men ingången hade allt att förlora. OM dom får ett tidigt mål, vilket dom fick, var det absolut det vi inte behövde. Innan matchen upplevde jag oss avslappnade och förväntansfulla. Vi kommer in snett. Dom gör mål. Som lag darrade vi nog lite där och då. Det var väl första gången på den resan vi hade något att förlora.

Det är rätt kul det där tycker jag. Med tanke på att deras publik fick matchen avbruten innan den var slut tycker jag vi skulle vunnit med 0-3, fått poäng och pengar. Men "Henke" (Henrik Berggren) sa att alla var så jävla glada så ingen tänkte på det. – Nej, inte jag heller faktiskt. Men det var en otrolig match av oss, där vi var i brygga och vände upp allt igen.

Hur var det att bli uttagen i landslaget då efter en säsong som vänsterback men ett liv som mittfältare? – Det var nog då jag ändrade allt i min tanke, att kommer jag med i landslaget som vänsterback, då är jag vänsterback. En stor ära att få representera sitt land. Var nivå januariturné, så det var mest Allsvenska spelare som alla gjort en jättebra säsong. Komma ner till Portugal. Träna. En tidigare försäsong och sen debut i det riktiga landslaget.

Hur kändes det då? Stora skillnader mot vårt sätt att spela. – Det var såklart annorlunda, mest för att dom jag spelade med hade jag aldrig spelat med förut. Som lag gjorde vi ingen bra prestation heller. Speciella förutsättningar, men ändå, jättekul.

Blodad tand? Jag sa till Kim att jag tycker att du borde vara aktuell för riktiga landslaget i riktiga matcher. – Ja, självklart blodad tand. Vi får se, men när jag nu varit med en gång, och jag utvecklas få vi se, men jag kommer att kämpa för det.

Dags för åttondelsfinal. Motståndare Lech Poznan. Väldigt tidigt med svenska mått mätt. När jag pratade med Kim lät han orolig för att alla pratade och fokuserade på den matchen, men inte vägen dit. Din syn? – Det är den stora skillnaden tycker jag. Vi var inte i säsong. Spelat någon tävlingsmatch men inte av den betydelsen. Samma som förra året när vi mötte lag ur säsong. Vi har inga större matcher i benen eller i huvudena heller. Poznan är mitt uppe i sitt seriespel. Det var en stor nackdel för våran del. Hade vi varit i det läget vi var när vi mötte Rijeka, Sepsi och Apoel, då tror jag vi gett dom bättre motstånd. Jag har inget som helst tvivel på att vi var redo fysiskt, i kropparna absolut.

Jag intervjuade Markus Johannesson, han trodde att ni var slitna mentalt. Det tar någon säsong att lära sig hantera så tät matchning som ni hade förra året. – Inför så kände vi att vi har kört över lag över hela Europa. Vi har en bra chans att vinna. När vi förlorar första matchen där nere med 2-0, returen börjar på Tele2 där vi gör en ganska bra första halvlek men det sista som händer där är att "Mackan" (Marcus Danielson) får rött kort. Via VAR. Tror musten gick ur oss lite där. Det vi levde på var "får vi in ett mål, då kan allting hända" men sanning och säga var vi väl aldrig riktigt nära.

Fast jag tänker, förra året hade nog både Joel (Asoro) och Victor (Edvardsen) satt sina chanser där nere i Polen. – Jo men så är det utöver det, marginaler. Förra året var dom med oss, nu emot oss. Det kan vi ta med oss också angående Allsvenska starten i år. Vi har spelat tillräckligt bra för fler poäng och bättre resultat men marginalerna har verkligen inte varit med oss. Vi har inte gjort mål på våra chanser. När bollen varit i vårt straffområde har den studsat fel och ett mål emot oss.

När Lech Poznan hörde av sig, var det en självklarhet att ta det då? – Nej, det var det verkligen inte. Som jag sagt i många andra intervjuer, jag trivs väldigt bra i Stockholm. Med laget, spelarna och ledarna. Jag var däremot öppen för att höra vad som fanns. Visste inte med självklarhet att det skulle komma fram något som var intressant. Jag och Bosse har haft en väldigt öppen och bra kommunikation, jag visste att Djurgården gärna förlängde med mig. Det var för mig också en jättebra lösning. Har alltid varit öppen för att förlänga. Min nuvarande situation i Djurgården är jättebra. Med ålder på mig och mitt inre driv att se hur långt jag kan ta mig tyckte jag och Bosse det var ett bra sätt att förhålla sig på.

Är det matcherna i Europa som gjorde Poznan intresserade? – Ja, det var nog starten av deras intresse tror jag. Jag blev uttagen i landslaget. Starten på säsongen 2023 har väl ökat deras intresse än mer. Från början visste jag inte om deras intresse. Nu har dom följt mig under en lång tid.

Var det från början lite svalt från dig? Sen när du pratat med dom och Jesper (Karlström) har ditt intresse ökat? – Svalt vet jag inte. Men hela deras sätt att kontakta mig har andats professionalism. Dom skickade över en plan för hur dom såg på min tid i klubben vid en transfer. Hur dom ville använda mig som spelare. Deras mål som klubb. Väldigt proffsiga i alla sina kontakter. Mina kontakter med deras tränare gav ännu mer, vi fick fin kontakt. Dom gav även en plan för allting utanför planen som kändes jättebra, inte bara för mig även för min familj. Allt detta tillsammans med min barndomsdröm att bli fotbollsproffs utanför Sveriges gränser gav till slut det här resultatet. Nä men precis allt. Jag vill inte gå till en klubb som söker en vänsterback. Jag vill gå till en klubb som vill ha Elias Andersson. Poznan vill ha mig. Det kände jag från första kontakt.

Tror du att du kan utveckla dig ännu mer i din nya position? – Ja, men det tror jag absolut. Om jag hade trott att jag nått till min utvecklings ände hade det kanske varit lättast och bäst att stanna i Djurgården, där jag vet vad jag har och min plats i laget. Poznan är ett litet hack upp. Jag behöver steppa upp där. Utveckla mitt backspel än mer. För mitt slutmål är inte Poznan. Jag vill komma med i landslaget och spela riktiga tävlingsmatcher. Jag vill göra det bra i Poznan för att utifrån det komma till en ännu bättre liga.

Har du någon drömliga du skulle vilja komma till? – Jag har ingen drömliga på det sättet, men någon av Italien, Spanien, England eller Tyskland som lockar mest. Jag vill stanna i Europa, för här är fotbollen som bäst. Kan jag få en utveckling på en utveckling känns det inte som en omöjlighet. Om jag tittar på min utveckling på 18 månader som vänsterback, flytta till ett lag som är ett hack upp, tror jag definitivt att jag kan bli en bättre fotbollsspelare och ta större kliv.

Tror du som elitidrottare att det är nödvändigt att känna det här drivet att utveckla sig hela tiden? – Ja, det tror jag är nödvändigt. Bosse pratar ofta om det också att Djurgården vill ha spelare som har det drivet. Se hur långt vi kan komma i våra karriärer. Hade jag inte haft det drivet, hade det nog varit en självklarhet att stanna på denna fina plats i livet. Nu känner jag, jag vill se hur långt jag kan komma i min karriär. Den utvecklingen jag haft under min tid som vänsterback ger nyfikenhet och blodad tand. Gör jag det bra i Poznan, vad kan det leda till då?

I en kontext, i alla lag du varit i, hur hårt tränar vi i Djurgården? – Det hårdaste som jag upplevt. Fysbiten är väl det som sticker ut hos oss. Den är betydligt hårdare i Djurgården än någon annan klubb jag spelat i. Dom andra bitarna inom fotbollen, ja kan skilja i upplägg men där skiljer det inte så mycket.

När ni kör så hård fysisk träning, hur påverkar det förmågan att ta till sig andra delar av spelet? Ger den fysiken ibland en känsla av "han är tröttare än mig, nu kör vi" på planen? – Det känns bra. Vi står på en väldigt stadig grund. Vi orkar fortsätta springa mer än våra motståndare. I närkamperna orkar man ta dom duellerna i 90+ minuter. Om det står 1-1 mot Malmö, och jag orkar ta den här sista löpningen och lyckas slå min bevakare så att jag får in bollen så gör vi 2-1 i 89 minuten.

Ger det en mental känsla då att det känns som att dina motståndare har en tung ryggsäck i 89 minuten, men du orkar fortfarande? – Just det du frågar om nu, det är den bästa känslan som finns på planen. Jag ser att min motståndare är helt slut. Jag för min del, har en superkraft, inga problem att springa en halvlek till.

Bästa spelare du spelat med? – Oj, det är så många. Men skulle säga "Mange” (Magnus Eriksson) och "Steffo" (Stefano Vecchia).

Om du tittar på internationell fotboll, vilket lag spelar närmast det som du tycker är den "bästa" fotbollen? – Kollar nästan aldrig på internationell fotboll faktiskt. Men, gillar det sättet som Arsenal har fått till det. Gillar på det sätt som dom använder sina ytterbackar. Nu när jag är ytterback är det det som jag kollar på när jag tittar på andra lag.

Skulle KoT kunna bli framtida förbundskaptener? – Absolut. Dom har visat länge nu i Allsvenskan att man verkligen kan räkna med dom. Dom tog upp Sirius och gjorde dom till ett etablerat Allsvenskt lag efter många år utan Allsvenskt spel i Uppsala. Dom kom hit, vann direkt. Sen dess har vi varit som sämst topp 4. Tycker deras resultat svarar för sig själv.

Jag vet ingen annan som har det upplägget vi har med två jämlika huvudtränare. Dom flesta andra har en huvudtränare och en assisterande. För dig som spelare, skiljer det något? – Tror det helt beror på hur det personliga är. I KoTs fall kan jag bara konstatera att det funkar väldigt bra. Kanske inte så konstigt, dom har hängt ihop under många år. Det är så individuellt det där. Tror om vissa fått in en huvudtränare till hade det funkat bättre. För någon annan kanske inte alls.

Nu har du en match kvar i Djurgården denna sejour. Vad kommer du ta med dig härifrån? – Oj, det är så mycket . Kommer ta med mig allt som klubben gett mig. Tacksam för att dom trodde på mig och värvade hit mig från början. När jag har varit skadad eller petad har dom pratat med mig. Brytt sig om mig. Det är faktiskt ingen självklarhet alltid, men här i Djurgården är det så. Mitt byte till vänsterback från ett mittfält där jag inte lyckades etablera mig, den utvecklingen som kommit är Bosse och KoTs förtjänst såklart. Den kärlek och uppskattning jag fått från supportrarna under min tid här, den är helt fantastisk och något som jag kommer att bära med mig och inte glömma. Oavsett var jag träffat dom, match på Tele2 , träning här på Kaknäs eller när jag rört mig på stan, allt det är så häftigt att få uppleva. Betyder mycket för mig som alltid haft Djurgården som en del av mitt hjärta.

"Henke" och Bosse snackar ofta om våra "mjuka” värden. Att vi ska förhålla oss till varandra som en familj. Känns det så? – Verkligen. För mig som kommit från lite mindre klubbar, då trodde jag nog här kommer man till Stockholm och stora Djurgården, då kommer det nog vara mycket tuffare jargong. Vi är en väldigt familjär klubb. Alla är välkomna. Alla känner sig delaktiga. Det är något som jag också verkligen kommer ta med mig.

Jag såg en bild på din fot efter Häcken matchen. Tänkte, han kan fan aldrig spela i närtid med en sån fot, ändå stod du där på derbyt. Hur fan var det möjligt? – Det var något jag lärde mig av min stukning under 2020. Lärde mig att bita ihop. Foten smärtar varje gång fortfarande. Hantera smärtan, viljan att betala tillbaka till supportrarna. Vill vinna. Vill ta tre poäng. Man vill avancera i tabellen. Enkelt uttryckt, jag vill bidra. I det läget biter jag ihop, just den förmågan har jag också utvecklat.

Så man lär sig hantera smärta? Har också hört att på din nivå har man alltid någon skavank som stör. – Ja, så är det absolut. Vad det gäller skavanker, absolut. Det finns nog ingen i laget som inte har något som är ett irritationsmoment när vi spelar eller tränar.

En fråga jag brukar ha med är, hur är det möjligt att det kan skilja så mycket på en spelare från ett lag till ett annat eller en tränare till en annan? – Förtroende. Det vill och behöver alla spelare tror jag. Vill ha speltid. Får man inte det, trots att man sliter hårt varje dag. Man offrar rätt mycket för att leva som fotbollsspelare. Man offrar mycket av kontakt med släkt, vänner och familj. Med allt detta i dom ansträngningar vi behöver göra, då vill man få visa sina kvalitéer på planen. Har man då en tränare som det inte finns kemi med, då är det fan inte lätt.

Hur kan sånt se ut då? – Det kan vara både åt ena eller andra hållet. Tränare som bestämt sig. Han har bestämt sig för att den där spelaren är en stjärna eller sopa. Spelar ingen roll vad du visar, för du är inte tillräckligt bra för mitt lag. Dom här spelarna kommer alltid att gå före dig. I det läget får man antingen gnugga på för att bevisa hur fel han har eller gå till sportchefen och säga "det här funkar inte".

När ni är missnöjda internt över något, hur hanteras det då? – Om vi tar det utanför något vardagligt man kan diskutera och tar det till större, då är det därför vi har ett spelarråd. Om jag är missnöjd med något, någonstans av det som händer i klubben, då tar jag det med någon som ingår i spelarrådet. Sen om dom tycker att jag har rätt tar dom det med Bosse eller KoT. Tycker dom att jag har fel, då säger dom till direkt, nej så tycker inte jag det är. Då går det aldrig utanför det samtalet. Det där sköts så bra. Vi är ett lag. Varje enskild del har rätt att tycka och tänka till, men behöver kanske inte ha rätt i sitt tyckande och sitt tänk. Spelarrådets medlemmar avgörs vad som tas upp till nästa nivå.

Sociala medier, är du aktiv där? – Jag kör både på Twitter och Instagram.

Vad är din upplevelse från dom som följer dig? – Jättebra. Precis på den nivån det ska vara tycker jag. Gör jag det bra, får jag höra det. Sämre prestation, får jag höra det. Vi spelar i en storklubb, den biten är en del av det. Kontrasten är stor, bara kärlek när det går bra. Blåser ordentligt när det inte går bra.

Det här året när korsbandet rök, gjorde det något med ditt psyke? – Tankarna som kom då var "om jag inte har fotbollen, vad har jag då?" Svaret kom direkt inuti mig, fotbollen är det jag vill hålla på med. Som allt man vill vara bra på och är dedikerad till, kommer det med ett pris. I mitt fall är det att jag ska köra med fotboll tills jag inte kan gå mera. Jag ser en framtid som tränare eller ledare i ett lag. Jag har gått första steget i utbildningen också. Jag har haft tränare som jag har lärt mig hur man ska uppträda, men även motsatsen, vet hur jag själv inte skulle uppträda i en framtid.

Vem är tuffast i vårt lag att springa ihop med, ha dueller emot i vårt lag? – Rasmus (Schüller) absolut. Vi har haft våra duster, kan jag säga.

Halvvägs in i denna säsong. Nu utan dig, vad tror du om vår fortsatta säsong? – Vi har växlat upp. Trög start. Tagit steg. Blivit bättre och bättre, tror definitivt att vi kommer utmana om topp-3 denna säsong också.

– Nu har jag blivit en sådan jävla konstgrässpelare. Jag gillar konstgräs. Förutsägbart. Bollen rullar eller studsar som man förutspår. En vattnad konstgräsmatta är bäst. Samtidigt, en fin, bra gräsmatta med lite vatten på, det toppar nog allt. I Sverige är det väl bara Malmös plan som motsvarar den beskrivningen.

Träning skapar fina rutiner, din kommentar? – Det stämmer absolut. Det man gör och visar på träning, över tid överförs det till matchsituationer.

Du var väldigt ung när du debuterade i Allsvenskan, var det förväntan eller nervositeten som dominerade då? – Vad jag kommer ihåg kände jag mig som vanligt, ganska cool. Jag brukar vara det i den typen av situationer. Men det var väl en gång av få som jag gått ut på planen och varit mer nervös än vanligt.

Då var denna frågestund över med denna verbala och trevliga yngling. Jag bad om några helt privata önskemål som han uppfyllde. Han frågade Kjelle om han kunde låsa och larma på det rummet vi suttit på. Kjelle sa ja. Elias kom fram till mig och skakade min hand och gav mig en kram. Jag sa ”Vi ses efter du varit i Real Madrid och vunnit ligan och CL”. Han skrattade gott och sa ”Real jaa…” log stort och öppet ”vi ses väl då”. Jag gick till den bil jag fått låna av en god vän. Bosse hade gett mig tillåtelse att parkera på Djurgårdens platser. Svängde ut från Kaknäs, då såg jag återigen detta vackra par promenera längs utkanterna på vår fina anläggning. Skrek hejdå genom mitt öppna bilfönster. Båda svarade och vinkade glatt. Jag är oerhört tacksam att jag fått förmånen att intervjua Elias innan han går vidare för nya äventyr. STORT tack och lika stort LYCKA TILL!