Efter AIK, Inför Playoff mot Maribor

Det finns ett uttryck jag använt mig av då och då när jag tycker att jag diskuterar med en alltigenom negativ person. Jag har letat som fan för att hitta originalet, men inte funnit det. Så ha överseende med denna gamla man och hans kom-i-håg. Ungefär så här "diskutera aldrig med en dyngspridare för snart tar personen ner dig på sin nivå och vinner sen diskussionen på erfarenheten av att vara i dom svarta hålen".

Vad har ovan att göra med spelet fotboll? För mig var det hur matchen blev efter cirka tjugo minuter. Gnaget började bra, första fem minuterna ungefär. Jag vände mig förvånat om till min dotter och "Tolles" kompis: ”fan, dom kan faktiskt spela fotboll”. Efter den fina inledningen av dom tog vi över. Vi dominerade inte, men var spelförande. Efter tio minuter sisådär med den matchbilden tror jag att packet insåg att dom inte kunde vinna mot oss inom spelet fotboll. Dom måste lägga till det där som för mig inte överhuvudtaget har med sport att göra. Grisa, maska, gnälla på domaren vid varje möjlighet. Nordfeldt tog över trettio sekunder på sig för en inspark. Deras högerback tog över en minut att slänga ett inkast. I all oändlighet. När vi då hamnade på deras grisiga nivå såg alla som var där, tydligt, inom den genren har vi inte en chans. Vi har respekt inom vår klubb både mot motståndare och sättet att föra oss.

Det har varit en av dom saker som känts viktigt för vår klubb. Våra största ambassadörer Henke och Bosse (Henrik Berggren & Bosse Andersson) har präntat in det i vår förening. Vi har inte haft några grisar i vårt lag sedan 2018. Vi vill inte vinna på det sättet. Vi vill vinna inom spelet fotboll och efter dess regelbok. Om våra motståndare bara grisar och den som ska ta hand om rättskipningen på planen abdikerar efter femton minuter, då blir det så här.

När hatet mot, ja, fan alla, glödde som värst när jag gick till min bil efter matchen, stötte och blötte jag allting. Ilskan var modell, ”sänk dom jävlarna”. Den känslan känner jag igen. Men jag ska ta två anekdoter som för mig är anledningen till att jag inte vill att vi ska vinna på det sättet som aik gjorde. Det sättet dom är bäst i Sverige på. Det finns bara Malmö som konkurrerar, men Malmö använder aldrig det på samma sätt. I deras fall är det som mest plan D. Skador eller att laget går på knäna. Det ena är för min personliga del. När Lasse Falk tränade hockeyn hade vi noll eget spel. Vi stängde, hakade och förstörde motståndarnas spel. Extremt framgångsrikt under några år vad det gällde resultaten. Men på läktaren var det aldrig klang och jubel som det alltid varit under andra framgångsperioder. Det var tråkigt att se på. Hockeyn gick från fart och fläkt till ett evigt jävla stångande. Det andra jag tänker på är när vi ledde en VM-final i hockey mot Kanada med 2-0. En buse i deras lag satte en ful crosschecking på Peter "Foppa" Forsberg. Han for i sargen och sen vände Kanada matchen och vann tror jag med 6-2. Dom som propagerar för den typen av uppförande tycker naturligtvis att det var rätt. Det var en aktion där vinna betyder allt. Skiter i spelet och det ansvar som deras utförare har för att vinna.

Vilket leder mig fram till media. När "Foppa" blev klubbad bakifrån var det ingen i svensk media som tyckte det hörde till spelet.

En expert på sändande kanal i söndags sa enligt uppgift: det är inte fotboll, men jag älskar det. Efteråt, återigen i den anda som är synonym med vår klubb fick vi mer skit i media för allt som hände. Det var som en passus att tjugo stycken gnagare sprang igenom vår tekniska zon. Det skrevs som normalt att en spelare springer och firar ett mål mitt bland vår publik och hemmaläktare. Dom lättkränkta skadedjuren som pep som fan för att Tobias (Gulliksen) visade tecknet för kyla när vi vann över dom i Svenska Cupen. Även då var media på honom för det firandet, inte bara skitnödiga gnagare. Ponera bara att en av våra spelare skulle springa till mitt på långsidan leta upp en Djurgårdshalsduk där för att fira. Hua, det hade inte varit roligt. Men som klubb är dom något helt annat än oss. Dom vill vinna oavsett hur dom uppför sig för att nå dit. När adrenalinet har lämnat min kropp. Ilskan ersatts av tankar, landar jag ändå i, jag vill inte vinna på det sättet. Våra spelare som vi har och värvar in gör mig ofta stolt under en säsong, jag skulle inte vara lika glad eller stolt, om vi uppförde oss som dom. Men, som skrivet, precis under matchen hade jag nog kunnat göra samma eftergifter som dom gör. Det är efteråt, känslan av att brista i respekt för spelet och våra motståndare som jag inte skulle må bra av efteråt. Andra lag som inte har samma känslor för att möta aik som vi har, hanterar det där bättre just för att dom inte blir provocerade, deras grisande betalar sig då inte lika bra. Sen behöver dom inte alltid grisa heller. Det händer faktiskt att det räcker med deras spel.

Men vi kan inte lägga oss ner och dö. Nej, det ska vi fan ta mig inte göra. Istället för att försöka göra något vi inte kan, ska vi göra det vi är bra på. Spela fotboll. När dom börjar grisa, var nära varandra, peppa. Berätta för varandra gång på gång varför dom håller på som dom gör. Hjälp varandra att inte bli provocerade, hela tiden. Stå upp stadigt låt dom hålla på, men inte genom att vända andra kinden till, eller gå ner till deras nivå, nej genom vetskapen att på spelet fotboll har dom fan inget att hämta. När domaren gör en sådan match som senast, tacka inte för matchen. Jag hoppas klubben slutar att vända andra kinden till. När hedersmannen Mats Jonsson genast tar på sig misstaget för att deras första målskytts vänner satt där dom satt, säg istället ”trodde ingen kunde vara så jävla korkad att han sprang dit och firade. Men nu vet vi hur korkade en del är, då får vi väl anpassa oss".

Henke och Bosse som gör mer på en dag för vår klubb än vad vi andra gör på ett liv, ska fan inte behöva sitta i någon jävla videointervju och förklara för folk att dom inte vill förlora. Att dom gör allt för att vinna. Dessa hedersmän gör det ändå för att dom har örat mot marken och dom högljudda kräver sina "ursäkter". Oavsett allt kommer dom aldrig någonsin, någon gång behöva be om ursäkt. Jag känner ilska mot dom krafter som tvingar dom dit. Ändå, gör dom det, för deras kärlek till klubben som dom jobbat otroligt hårt på att få på fötter. Och som de nu jobbar lika hårt för att konsolidera det dom byggt upp.

Vi Djurgårdare har ett gäng deviser som vi gärna delar, NÄR DET GÅR BRA. "Lite finare, lite bättre". Eller kanske "Alltid Oavsett". Vi har även den som finns i vår ingångshymn "Sjung när vi har vinst på gång, sjung när det går snett". Vi, allihopa, hatar att förlora i allmänhet. Mot övriga Stockholmslagen, i synnerhet. Vi blir alla frustrerade, galna, förbannande, eller något. Snälla, hur passar dessa olika deviser ihop med det som vi som grupp levererat efter det senaste debaclet. Jag har faktiskt en till, som Kim (Bergstrand) mycket riktigt påpekade handlar om kärlek mellan partners "älska mig som mest, när jag är värd det som minst, det är då jag behöver det som mest".

Slutligen, det kom igår en kommuniké från UCS. Precis som med Henke och Bosse är man tvungen att göra en markering. Det finns en spänning i kollektivet som måste få komma ut. Om UCS bestämmer sig för att inte klappa händerna efter matchen oavsett utgång, är det i mina ögon ett billigt pris och betala för all frustration som finns. Jag är inte den typen, men jag förstår ändå varför det kommer.

Supportrar på sociala medier, mot spelare, tränare och ledare, har verkligen gjort vad dom kan för att tala om för alla hur värdelösa dom är i vår förening. Om någon tror det hjälper på något sätt, räck upp handen.

Maribor imorgon. En viktig och möjligtvis säsongsdefinierande match. Fundera på vad som händer i klubben om vi går till gruppspel. Om Djurgården herrfotboll, som fått så extremt mycket skit denna veckan, framförallt från våra egna, inte går vidare. Vem tjänar på det? Du? Ni? Våra antagonister?

Trots allt, precis som vanligt, ställer vår tränare Kim upp och svarar på mina frågor. Då jag haft kontakt med Kim sen säsongsstarten 2019 och vet hur man mår efter en förlust, tycker jag han är enastående. Tack Kim.

Hur mår du min vän? – Jag har lärt mig att komma vidare, hur jobbigt det än är. En sak är klar, jag mår bättre än spelarna. Det är ingen fest nu, kan jag säga. Just nu handlar allting om allt annat än fotboll. Mycket själavård som vi allihopa får hålla på med.

Var det värre för våra nyförvärv? – Jag har ingen koll på vad som skrivs som du vet, men vad jag hör från spelarna är det "Gurra" (Gustav Wikheim) som får mest skit. Till sig. Personligen. Förra hösten när vi förlorade det derbyt var första gången jag kände att vi förlorade utan att spela bättre fotboll. Vi var inte oss själva för första gången på riktigt. Vi har förlorat många derbyn, men då har vi ofta känt att vi spelat vår fotboll. Nu, efter den i höstas, förlorar vi OCH är dåliga. Förut kunde vi förlora fast vi var riktigt bra. Det har naturligtvis bara med rädsla och skräck att göra. Det finns dom som tror att det hjälper att skrika hur kassa vi är. Rädda fotbollsspelare är inga bra fotbollsspelare.

– För mig var det stora problemet att vi började grisa också. Det var det stora problemet. Allt fokus låg på bråk och tjafs. Allt som allt, blir vi små. Det är så jävla surt att torska. Tycker så jävla synd om alla i och runt klubben som lever i detta. Där vi är nu, är att få spelarna att tycka det är roligt att gå till jobbet.

Du, jag, alla jag känner är lika frustrerade. Men hur vi hanterar det är väl olika. – Just nu är det inte speciellt kreativt. En jävla massa hat från många håll. Vi tränare är värdelösa. Spelarna likaså. Inget betyder någonting längre efter i söndags. Vi har en massa deviser som vi inte lever upp till just nu. Malcolm (Nilsson Säfqvist) går sönder. Dom nya spelarna är inte vana vid detta heller. Vi jobbar som fan på att må bra i huvudena imorgon, för då tror jag det kommer gå bra.

Hur är det med Malcolms knä? Är det samma knä som han opererade förut? – Det verkar vara skitdåligt med hans knä. Men jag har inte hunnit med att kolla på det så mycket. Det har som sagt varit mest själavård. Ja, om jag fattar det rätt, är det samma knä. Vi vet inte ännu hur länge han blir borta, men det blir ett tag, det vet vi.

Hur mår "Mackan” (Marcus Danielson) och Rasmus (Schüller) då? – Det är starka karaktärer. Dom är på banan, även om dom är lika frustrerade som oss andra. Fysiskt har jag inte hört något, vilket brukar vara bra.

Truppen? – Alla som står upp är med imorgon.

Vad är dina ord om matchen mot AIK då? – Vi förlorar för att vi inte spelar vår typ av fotboll, matchen blir helt på deras villkor. Kompromisser och rädda på planen. Rädda för att göra fel. Hoppas att lagkompisen ska lösa det åt sig. Vi tål inte motgångar i dom här derbyna. Det är ett trauma för hela föreningen. Vi har tur på så sätt att det är långt till nästa derby. Nu måste vi fokusera på annat. Vi måste få alla att må bra. Tycka det är kul att komma till träningen och utföra sitt yrke. Jag tycker att ingen människa förtjänar att få så mycket skit som kommit denna vecka.

Har du tidigare i din karriär varit med om att den här typen av låsning? – Jag vill klargöra, vi tar fighten hela tiden, det är inte där det ligger. Vi spelar inte på våra styrkor. Allt fokus ligger på att kämpa fotboll, slåss, tjafsa och ingen vill göra fel. Ingen vill bli syndabock. Jag har varit med om att enskilda spelare låser sig. Men här sprider sig osäkerheten och ger osäkra spelare. Vi har inte ett enda skott på mål. Dom har två. Det du beskrev i en fråga ovan var det som hände. När det väl hände, fastnade vi där. Dåliga i vårt bollinnehav. Vi sprang alltså en kilometer, snabbt, mindre än vad vi brukar göra när vi spelar i Allsvenskan. Det i sig visar på det vi pratat om.

Det är väl det värsta som finns inom idrott, när man inte vågar göra sin grej? – Ja, precis så är det.

Angående höstderbyt vill jag ändå säga, då var halva gänget magsjuka. – Det är klart vi kan nämna det. Efter den där konfrontationen på tågstationen förra sommaren känns det som att vi blivit tunnare i motgång. Vi är inte lika robusta.

Då är det dags för en väldigt viktig match, också, Maribor. Vad säger du om dom? – Jag upplever att dom flesta underskattar det laget. Många skickliga fotbollsspelare. Bolltrygga. Dom känns väldigt kyliga och har en säkerhet i det dom gör på plan. Spelar inte med hög fart hela tiden utan periodiserar. När dom växlar fart, vilket dom är jävligt bra på, då går det undan. Väldigt likt lag från balkan på ett generellt plan. Bra fotbollslag tycker jag. Är inte helt hundra i säsong ännu tempomässigt, men jag tycker dom kompenserar det med sin skicklighet. Dom blir inte stressade av att inte ha bollen. Väldigt trygga i sitt 4-4-2. Det är inte ett lag som kör över sina motståndare, utan tryggt, lugnt och stabilt. Dom vet vad dom håller på med, helt klart.

Hur ska vi hantera ett sådant lag då? – Lite som när vi mötte Ilves hemma. Vi måste se till att få upp tempot. Men A-Ö är om vi lyckas frambringa spelglädje. Hittar vi inte vårt spring i benen och glädjen att spela fotboll, då kommer det inte spela någon roll.

Vår debutant, Jacob Rinne? Jävlar vad bra han var med fötterna? – Han har en stor begåvning i sitt spel, stor styrka med sina fötter. Hans spelförståelse är hans största styrka. Just nu behöver han bygga fysik. En väldigt "cool cat". Jag har följt honom sedan han slog igenom i Forward en gång i tiden, då i division ett.

Känner du dig optimistisk eller osäker på vad vi står? – Jag är alltid optimistisk inför en match. Men vi behöver lyckas få spelarna att känna trygghet och glädje.

Vill du kommentera det röda kortet? – Det var inte mitt stoltaste ögonblick i livet, kan jag väl säga. Jag kan väl känna, utav det som berättats för mig, att jag fått för stor del av skiten utav det som provocerats fram av andra. Men jag var inte så smart där, helt klart. Som ledare ska man kunna hålla sig lugn och kylig även där. Jag är inte nöjd med min insats där precis.

Samtidigt, tjugo stycken aktörer från den andra klubben springer igenom vår tekniska zon. – Ja, det finns med. Men jag behöver agera mer kyligt. Nu gjorde jag inte det. Då får jag stå mitt kast.

Ovan sista svaret denna vecka. Märkbart påverkad av hela eftermälet till derbyt. Han har sin egen inre styrka, men han lider som fan med sina spelare. Jag hoppas spelarna tänker "det kan fan inte bli värre” och går in och gör en kanonmatch ikväll.

Denna text har varit extremt tuff att skriva. Så mycket skit i hjärnan att hantera. Känslor som jag låtit komma fram på det pubertala vis som jag fortfarande har i mig. Samtidigt, jag är alltid den största supportern när det blåser emot. Då det är som svårast och jobbigast. Här och nu hittar jag tillbaka till den mopsiga ungjävel jag en gång var. Jag har nästan alltid något Djurgårdsrelaterat på mig. Sen i måndags har jag ökat på min supporterklädsel med ytterligare synliga plagg. Idag sen eftermiddag när JAG BEVÄPNAR MIG MED VINGAR och tar mig med inspiration, obändig vilja och kärlek till klubben, upp dit himlen alltid har den vackraste av färger, sjungandes med hög och ostämd röst: