Hur går det med akademin? Frågor som besvaras av Christan Krigström Gentile

Under många år har akademin varit en av mina "svarta hål". Ingen insikt. Ingen kunskap. Bara en inre önskan om att vi ska lyckas. Vill få fram en egen superstjärna, från våra egna led. När jag läst om dom som haft åsikter, men vågar jag hävda noll insikter, har det varit allt från hård till balanserad kritik. Få som kommit upp med något som vi varit bra på. Med ålder så har jag tagit in att en organisation kan göra det mesta rätt utan att för den skull hitta guldet. Så otroligt många parametrar som ska fungera för att lyckas på det enda sätt som räknas inom elitidrott. På den skalan räcker det inte att vi utbildar fina människor. Vi utbildar spelare som gör sig bra i division 1 eller Superettan.

Sen jag lärde känna ledare i vår förening, har jag varit övertygad om att vi aldrig skulle låta saker som inte var tillräckligt bra, fortgå. Nu har jag träffat och intervjuat Christian. Väldigt verbal. Gillar verkligen att prata om verksamheten som han basar över. I mitt långa liv har jag hört och träffat så många människor där orden flödar, men tror mig funnit skillnaden mellan dom som "bara" snackar och dom verkligen jobbar hårt för att uppnå sina mål. En sak är att vara kunnig om detaljerna, en annan är att blicken visar det som dom pratar om och en tredje är att vilja utbilda alla oss okunniga om vad det är som faktiskt händer i den verksamhet dom verkar i. Christian prickade av alla tre, med tålamod och öppet sinne prickade han av mina tre "krav" och mycket, mycket mer. När jag var färdig med intervjun bubblade mitt inre. I ALLT som görs inom vår akademi finns en plan. En mening. Återigen, till er som läser detta så finns det alltid saker att utveckla och förbättra, men om inte alla förstår hur mycket hårt jobb som bedrivs för att Djurgårdens IF ska få fram nya, unga spelare så är det min text det är fel på, för det Christian och hans personal gör, känns bara rätt.

Onsdagen den 2 Februari klockan 12.00 blev vårt möte satt till. Jag fick förmånen att bjuda på lunch. Christian tog fisk och jag som vanligt, vegetariskt. Vatten till. Kaffe efteråt men inget fikabröd. Samma rum som jag intervjuade Stefan Johannesson och även sista intervjun med Henke (Henrik Berggren) och BoA (Bosse Andersson). Ett fint litet mötesrum. Ändamålsenligt utan någon som helst lyx. Så var förutsättningarna. Välkommen till 1 timme och 39 minuters snack med Christian Krigström Gentile.

Först en liten faktaruta. Namn: Christian Krigström Gentile Ålder: 38 år Civilstånd: Gift Barn: En på väg inom några månader. Ett bonusbarn som är 12 år. Fordon: Bil När det är val i Sverige, röstar du då?: Ja

Du, börjar med en fråga långt från akademin. En spelare som jag tyckte otroligt illa om på 1970-1980 talet hette Gentile i efternamn. Någon italiensk släkting? — Har fått den frågan många gånger av folk i din ålder ungefär. Nej, ingen släkting på nära håll. Men vem vet, om vi går tillbaka några hundra år så kanske vi får släktträff? Krigström lade jag till när jag gifte mig. Min pappa är italienare. Jag föddes i Sverige, men bodde i Italien några år som ung. Det gjorde att jag talar italienska, vilket varit bra när jag haft kontakter om spelare i akademin som ska provspela i Italien eller när vi åkt på turnering till Italien med något av våra lag – oftast med planering inför, tyvärr inte alltid som jag kan åka med.

När en kollega till mig gjorde en lysande dokumentär om Hjalmar Ekdal, intervjuade han Peter Kisfaludy. Jag tror att den normalutbildade supportern inte har en aning om hur mycket samarbeten det finns inom ungdomssidan i Europa. — Det är en viktig del av utbildningen för att bli elitfotbollsspelare - vilket är få förunnat att få betalt för att spela. Oftast åker vi med P14 eller yngre på utlandsturneringar. Det är innan det finns möjlighet till provspel i utlandet samt stad-, distrikts- och landslagssamlingar. En annan anledning att de oftast är yngre som åker har att göra med återhämtning kopplat till ökad skaderisk, ekonomi och schema. När vi åker på en utlandsturnering med 14 åringar och neråt, kan dom spela kanske upp till sex matcher på tre till fyra dagar. Men med 15-16 åringar och äldre så spelar man en eller max två matcher på en dag, då återhämtningen tar längre tid. Ska man vara iväg en vecka eller lite längre blir det kostsamt och svårt att få ihop under en lång tävlingssäsong. Åker vi iväg på en sådant arrangemang måste vi se till att förutsättningarna finns för spelarna att verkligen tävla. För dom som inte kommer med i landslagen, för att dom överhuvudtaget ska kunna få uppleva den delen av fotbollen, börjar man i dom lägre åldrarna med utlandsresor. Dessa resor brukar ge mycket för alla. Referenspunkterna blir fler och större. Om jag är bra i Djurgården, Stockholm, Sverige, kanske jag har en hel del att jobba på i ett internationellt sammanhang. Vi tror att det är viktigt att dessa saker upplevs, om ansatsen är att bli elitfotbollsspelare över tid. Och för de som inte blir elitfotbollsspelare, blir turneringarna roliga minnen för resten av livet. Det finns, som vi ser det, ingen nedsida med att åka iväg och spela i andra länder utom möjligtvis kostnaden. Men vi hoppas att föräldrarna ser det som en upplevelse och erfarenhet och över tid en ”investering”.

Min upplevelse är att om du måste samverka i en grupp, där jaget blir mindre än laget, då växer vi som människor. Hur finansieras den här typen av resor? — Vi har ett maxbelopp för 10-16 åringarna, som är på 18 000 SEK per säsong. Vårt mål är att komma under den summan men samtidigt balanserar vi det mot att försöka späcka säsongen med innehåll och även en del material. Beloppet täcker kostnader för tävlingar, domarkostnader, medlemskap, försäkring och turneringar då. Det ska understrykas att föreningen också skjuter till medel för att kunna driva runt akademin på den nivå vi önskar. Kan lagen genom gemensamt arbete eller välvilliga sponsorer sänka kostnaden per spelare, är ingen gladare än vi. Jag förstår att just ekonomi kan vara begränsande för många familjer. I dom lägena vi känner till så har föreningen dialog och hjälper till vid behov. För dom pengarna som betalas in upplever vi ändå att akademispelarna får ett stort värde. Oftast två utlandsturneringar, eller i alla fall turnering med övernattning i de yngre åldersgrupperna och välplanerade bortamatcher (buss, tåg, flyg med mat vid behov och ibland övernattning) för de äldre lagen. Fyra träningar och en match i veckan därtill.

Finns det någon gång det har blivit motsättning mellan dom som har möjlighet att betala avgifterna och dom som behöver stöttning? — Nej, under min tid har jag inte upplevt det. Om det går till det läget att spelaren eller föräldrarna säger “jag kan inte vara med då”, då hjälps vi åt. Fast det inte finns en uns av skam att inte ha råd, så kan det kännas jobbigt för dom som inte har det. Då går vi ihop och gör det tillsammans.

Är det extra viktigt att fundera kring vad Djurgårdens akademi erbjuder och hur kostnaden för föräldrarna ser ut, just för att det är Djurgården? — Det jag säger nu kanske kan uppfattas som lite arrogant, men Djurgården är en referens, vi sätter tonen för väldigt många andra klubbar och enskilda lag med ambitioner i de val vi gör i vår verksamhet. Hur vi organiserar oss, prissättning, val av turneringar och i vårt enskilda agerande som anställd, tränare, spelare och även förälder. I allting vi gör är vi ambassadörer för omgivningen vet vilken förening vi är, och därmed tittar man på vad vi gör. Vi är inte ensamma i den positionen, övriga klubbar i Stockholmsalliansen har också det här att leva upp till, men positionen är något att förhålla sig till - jag som akademichef, anställda i DIF Akademin och spelare, måste förhålla oss till detta faktum. Det gäller främst i Sverige men även när vi åker iväg utanför landets gränser.

Med det menar du, att om Åsele IK och Djurgården verkar på samma arena, så har dom närvarande högre förväntan på oss? — Ja, jag tror absolut att det är så. Vi har en högre fallhöjd som Stockholms Stolthet, Sveriges framgångsrikaste idrottsförening. Vad varumärket Djurgården innebär, det är uppbyggt på framgångar och att vi syns i många sammanhang.

Hur blev det fotboll för dig? — Jag spelade fotboll själv tills jag var 17 år. Det är nog den enda sport jag är riktigt intresserad av. Om tv:n står på kan jag sugas in i ett skeende, typ 100 meter inom friidrotten eller en tennismatch, men om jag planerar att bänka mig, då är det fotboll.

Är det oavsett land eller klass på den fotbollen som levereras? — Ja, det har blivit så att kvalitén har blivit en av dom saker som ligger i urvalet. Idag visas det fotboll hela tiden. Eftersom jag i mitt jobb tittar på så mycket barn- och ungdomsfotboll då vill jag det ska vara bra om jag ska bänka mig hemma också. Jag tittar på fyra till fem ungdomsmatcher varje helg med mina lag. Om jag skulle komma hem och slå på tv:n för att titta på all möjlig fotboll, jag då vore jag nog skild relativt snabbt. I dom lägena blir det ett val. Jag tittar på mina lag, så många av Djurgårdens herrlagsmatcher jag hinner med, och de bästa internationella matcherna. Och med det resonemanget lockar till exempel en Championship match (Englands andra division) inte alls osv. Jag tittar på det bästa, i mitt tycke. I det så finns det en jobbkoppling också. För att se om det finns något nytt vi kan applicera i vår verksamhet. Vilka trender är det som gäller nu bland de som har kommit längst.

Är det ditt jobb att även sätta den spelmässiga prägeln på akademilagen? — Ja, det kan jag säga. Det är lite organiskt. När jag kom till Djurgården den här gången, jag har jobbat i Djurgården i tre omgångar, 1999-2002, 2004-2009 och nu då som påbörjades 2017, fanns det en implementerad ide, som var vår identitet. Vi vill ha mycket bollinnehav. Över tid har vi utvecklat det än mer. Vi kom nästan till den punkten där vi måste ta ett steg tillbaka på innehavet och koncentrera oss mer på effektivitet, att bli lite spetsigare på att också vinna matcher. Utifrån den grunden har jag tryckt på några knappar som jag tycker är viktiga.

— Oavsett, förändring, måste vi dra åt samma håll. I detta fall var det enkelt för att tränarna upplevde samma som jag – att vi kanske behövde komma snabbare till motståndarnas mål i vissa lägen. I sin gärning, möten inför säsong har tränarna all möjlighet att påverka, men inne i säsongen då är det vad vi bestämt som gäller. November till februari, då är tiden vi sätter upp riktlinjerna hur vi ska jobba kommande säsong.

— Vi jobbar i tre stycken åldersblock. Vi vill att varje block ska hänga ihop. Det är viktigt. 10-12 år, 13-15 år, slutligen 16-19 år. Våra block kategoriseras som barnålder, pubertetsålder eller ungdomsålder och äldre ungdomsålder. Dom här tre blocken har varsin egen logik, dels i spelet men också vad spelarna klarar av och hur spelet hänger ihop. För att ta ett konkret exempel, en 16 åring kan ensam vända spelet, men för en 13- och 14 åring krävs det ett antal ”länkande passningar” för att vända spelet med kontroll. Det är då upp till tränare och spelare att lösa den ekvationen. Motståndarna utvecklas samtidigt – i en högre ålder möter vi bättre organiserade lag. Från 15 år och uppåt är ett anfall eller stunder med bollinnehav ofta längre, ja, då måste du kunna det. Det skiljer mellan blocken, men i blocken vill vi att det ska se likadant ut. Sen när det är dags att gå vidare till nästa block, då ska det som lärts i det tidigare blocket kunna överföras till det som krävs i nästa block. I det ska det finnas en logik mellan kunskap och ålder.

Är er verksamhet på något sätt sammanlänkad med A-laget? — En naturlig brygga är U21 serien. De spelare från PA19 som är där, vill vi ska vara förberedda på hur herrlaget spelar. Det är från PA19 som vi väljer spelare till U21 och därifrån de som ska flyttas till träning med herrlaget. Killarna idag, vet inte hur det var förr, är så begåvade. Dels jobbar vi mycket med dom taktiskt, men de förstår verkligen mycket fotboll. Min upplevelse är att dom anpassar sig ganska lätt till nya eller olika taktiska anvisningar.

— Den röda tråden inom akademin är att göra samma saker över tid. För att skapa en identitet. Det finns igenkänning från ungdomslagen till herrlaget, men det är inte nödvändigtvis så att det är samma formation, t.ex. att om A-laget spelar 4-4-2 , ska 13 åringarna också göra det. Det känns varken angeläget eller nödvändigt. Nu råkar det vara så att vi är ganska lika med en utgångspunkt i 4-3-3 och andra delar i spelet där det finns stor igenkänning. När Pelle Olsson tränade A-laget så spelade vi, även då, 4-3-3 i akademin för att vi ansåg att vi utsatte spelarna för många en mot en situationer i utbildningen, både i försvar och anfall. Pelles uppdrag var helt annorlunda. Han skulle få ordning på Djurgården och skapa stabilitet över tid. Då spelade kanske Djurgården inte den roligaste fotbollen, men där och då var det ett nödvändigt steg. Özcans spelidé stämde inte heller helt överens med det vi gjorde i akademin. Just nu, stämmer det med hur A-laget spelar. När man kommer till den slutliga delen i akademin, tycker vi det är viktigt att det finns en brygga som leder in till A-laget, det ser vi till att det gör.

En sak som jag ofta förundrats över, hur olika organisationer behandlar folk med attityd. Har vi kvalitén i akademin att ta hand om en "Zlatan" eller för all del en "grå mus"? — Jättebra fråga. Det är verkligen en utmaning. Det är en otrolig utmaning att backa ifrån situationer där en spelare med attityd går fel, och inte döma ut den spelaren och istället ta sig an den nya utmaning genom att arbeta med spelaren. Jag kan bara se hur det är och varit under den tiden jag varit här, då har vi blivit bättre på det. Det finns en stor acceptans bland ledare och tränare, att vi måste ha spelare med olika attityd. Det är lätt så i en miljö där 99 procent av spelarna är väldigt självgående och sköter sig själva, att det blir jobbigt att hantera spelarna som inte är där än eller agerar annorlunda än majoriteten. Min upplevelse är att vi fångar upp det tidigare idag. Kanske han behöver mer hjälp för att klara att få ihop sitt liv? Vi har personal runt omkring lagen som är resurser och hjälper till för dom spelare som behöver det. Oftast finns det en anledning till att spelaren inte sköter sig, är otrevlig, kaxig eller ”mopsar” mot allt och alla. Det är något som vi tar tag i och försöker få veta vad det rör sig om. Det kanske låter naturligt, ja, men så måste vi göra. Uppdraget är brett. För att få bra spelare måste vi ha välmående människor. Just den kärnan, olika människor med olika attityd och ingångar, kan bidra med olika saker som gör ett bra lag. Den delen kan vi aldrig sätta oss ner och säga "nu är vi klara". Det här är ett ständigt flöde av utveckling på vårt ledarskap. Gränsen går om spelaren uppträder på ett sånt sätt att hela övriga gruppen blir negativt påverkad. Eller om det trots alla insatser inte visas bättring eller ånger när han gör fel, där är gränsen. Det har hänt och händer från och till att vi släppt iväg spelare där vi nått vägs ände. Då, har det även hänt i den nya miljön har spelaren hittat rätt och bitarna fallit på plats. Kan vara mognad men kan också vara att genom att dom har fått en repressalie, har dom insett vad som krävts. Min erfarenhet är att även om vi i ett sådant avsked kan vara lite gramse så när röken skingrat sig är vi överens om att spelarens tid i Djurgården varit en fin tid.

Jag, som såg minst tio matcher med Hampus Finndell i Dalkurd, såg inget av det han levererade 2021. Frågade Kim Bergstrand, Jocke Persson och Henrik Rydström om det och deras ord var i stora drag identiska, dom trodde att Hampus upptäckte att fotbollslivet är inte identiskt på alla platser. Att få vara med i Djurgården blev på ett mentalt plan en plats att "slåss" för. Är det något ungdomarna lär sig? — Min upplevelse är att när vi får in nya spelare från mindre föreningar, upptäcker dom att det våra spelare tar för givet är ett paradis än där dom kom ifrån med all service som finns runt föreningen. Våra 16-19 åringar tränar på Kaknäs stora delar av säsongen. Vintertid i tältet på Hjorthagen. Inga yttre väderförhållanden som stör träningarna. Vi har en stab av människor som är där för våra spelare. Fystränare. Medicinsk personal. Materialare. När spelarna kommer hänger kläderna på kroken. Träningarna är planerade. Dom som spelat i Djurgården hela livet tror kanske att så är det överallt, det försöker vi berätta, att så är inte fallet. Vi vill inte som att dom ska känna skuld eller skam över att dom har det bra, men vi berättar att om dom startar sin seniorkarriär i division 2, då finns inget av det här på den nivån. Om det skulle finnas någon del av det beror det på eldsjälar eller att någon jobbar helt ideellt. Det mänskliga kynnet kanske är så att det sämre måste upplevas för att man ska förstå vad vi hade. Vi har fått ord från spelare som lämnat oss "fan, vi hade det bra hos er". Kan vara svårt att greppa det där. Om man berättar för barn att dom har det bra - "jaha, ok, hur har man det när man har det dåligt då?"

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? — Väldigt olika vilket är en av oken och likaså charmen med detta jobb. Det är relativt vanligt att en dag börjar med något jag inte kände till när jag gick för att sova. Min roll är att finnas till för andra. "Henke" (Berggren) brukar säga samma sak, vi är problemlösare. Vi vet att olika situationer kommer att uppstå, då är det mitt jobb att lösa dom. I varje dag finns normal rutin också, som att jobba med utveckling. Men för att svara på din fråga, för det finns självklart en grundplanering för varje dag, är det första administration, vilket för det mesta består av att svara på mail och ringa samtal. Kolla att inget ändrat sig inom förutsättningarna för dagens träning. Kan behöva skriva ihop saker, förtydliganden eller något nytt som tillkommit. Efter lunch är det mer möten, fram till 15-16 på dagen. Mötena är oftast med tränare, avstämning och allmänt. Hurvi mår och om vi har något som vi behöver ta upp. Några gånger under ett år händer det att jag har enskilt möte med en förälder. För det allra mesta löses eventuella frågeställningar innan mig. Tågordningen är först tränarna. Sen koordinatorer. Ibland kommer det ända fram till mig. Om det fortfarande inte funnits en lösning har vi nivåer ovanför mig också. Verksamhetschefen "Matte" Jansson och föreningschefen "Henke". Våra tränare är grymma på dom ärenden som kan komma på deras bord, så i regel blir jag bara informerad i efterhand. Det är en grund som vi tror på i Djurgården, ska vi få allt att fungera, måste vi ha bra medarbetare. För att fortsätta på min dag, två till tre dagar i veckan är mitt mål att vara på plats när träningarna utförs. Då tittar jag på att träningarna utförs som vi är överens om. Försöker följa alla blocken minst en gång i veckan, men primära uppgiften där är att vara en resurs för tränarna. På den normala arbetsveckan hinner jag träffa alla tränare, återigen, bra kommunikation är viktigt för allas välbefinnande. Det ger en trygghet att jag finns där för dom. Ingen dag är lik någon annan. Vi upplever att det är ett arbetssätt som ger en bra känsla för alla inblandade. OM inget händer när jag är på plats, kollar jag som jag sa, att det ser ut som jag förväntar mig. Om spelarna är glada och att tränarna använder det arbetssätt vi valt.

Om någon tränare gör något som du inte förstår meningen med, vad händer då? — Då ber jag om ett samtal där jag får förklarat vad tränaren ville med den övningen eller träningen. Jag tar det så nära inpå jag kan. Har då kontrollfrågor som jag alltid ställer. Jag kan ha missat första delen på träningen. Inte varit med på planeringen. Så samtalet då är inte av karaktär att “ställa mot väggen" utan bara få veta syftet med det jag sett utförts. För det mesta får jag då svar på det jag undrar över. Skulle jag inte få ett sådant svar, begär jag att det ska se ut som vi kommit överens om istället. Ibland kan det vara detaljer, tänk på det här, ge tips. I den delen av jobbet ger mina 8500 timmar på plan en nödvändig insikt i kommunikationen.

Oavsett bra medarbetare, är det en konst att kunna delegera också, vilket var ett av mina problem som chef. — Ja, så är det. Jag har också jobbat med det, men upptäckt att allt går i faser. Uppbyggnaden av den organisation jag vill jobba efter har varit arbetsamma. Jag har startat upp processer, som när den kommit en bit på väg, kan lämnas över till någon annan. Sen byggs det på, vi lägger till mer eller drar ifrån för att komma vidare och hela tiden försöka nå så långt vi kan inom det sättet vi har valt att jobba på. Jag tror på att sätta igång processerna, sen aktivera dom som ska jobba i det dagliga arbetet.

Är det viktigt i din roll att du kan fotboll och förstår spelet? — Så som min arbetsbeskrivning kontra Djurgården är, ja, då det är viktigt. Jag är ansvarig för innehållet på plan. Då är det viktigt att jag vet vad jag pratar om. Jag brukar säga att det finns fem roller för våra tränare:

— Alla dom fem delarna hör ihop. För att jag ska kunna vara trovärdig i min kommunikation måste jag behärska dom delarna. Kan jag inte dessa fundament skulle jag förmodligen ställa fel frågor. En del av tränarna är väldigt skickliga och kan mer än mig på vissa områden, men jag är tillräcklig insatt för att kunna diskutera på en relevant nivå. Med nyfikenhet och öppenhet i min kommunikation så kan jag kanske väcka något hos tränarna, samtidigt som vi lär av varandra under vägen. Allt handlar om att försöka optimera allt vi håller på med.

Finns det någon åldersgrupp där "alla" är välkomna till Djurgården för att prova att spela fotboll? — Från vår sida skulle vi gärna välkomna hur många som helst. Problemet är ytor, planer och platser att bedriva vår verksamhet på – det saknas en del minst sagt. Idag är det 2300 barn och ungdomar som håller igång. Jag tycker i den delen att vi och andra klubbar gör en fin samhällsinsats där. Vår kölista är alltid fylld. Vi har svårt att välkomna fler på grund av det jag sa nyss. Skulle vi ändå försöka välkomna precis alla som vill, är nästa utmaning att verksamheten ska kunna vara lika bra. För den som vill spela i Djurgården kan det behövas lite tålamod innan man erbjuds plats, men det kan även gå fort. Och för den som kan och vill vänta så kommer möjligheten finnas. Verksamheten vi har för barn och ungdomar är också med olika ambition, och akademins fall en kombination av ambition och färdighet. Men långt ifrån alla vill träna fyra till fem gånger i veckan och dedikera all sin tid till fotbollen.

Tanken är att vi ska försöka fostra elitfotbollsspelare. Är det en nödvändighet att få tävla med tabeller och seriespel i alla åldrar? — Nödvändigheten ligger mest i att få tävla i enskilda matcher och att hitta seriespel där många utvecklande matcher spelas. För lagen i det äldsta blocket är seriespelet med tabell och relativt jämnt motstånd. Däremot varierar det ju yngre akademilagen är. Och att jaga en serieplacering över tid är en krydda men viktigare ju äldre spelaren blir, just för att fokus ska hamna på utbildningen och inte ett cyniskt planerande för att vinna en serie. Tränarna i alla stora akademier idag är välutbildade. Vi kan inte vara dumskallar när det kommer till matchen och att jaga snabba framgångar. Vi måste ha en jävla koll på vad vi håller på med och vad uppdraget är. I vårt dagliga värv är vi kollegor med alla dom lag vi möter. Vi uppträder respektfullt och jag tycker att tränarna hanterar tävlingen på ett sunt sätt. Men för grabbarna på planen är det tävling och konkurrens. Oavsett om det finns en tabell som sammanräknas eller om det "bara" är en tävling i den enskilda matchen, så vill de vinna eller i alla fall känna tävlingsnerven. Från den här säsongen införs nya serier för P13 och P14, så vi hoppas på spännande matcher som utvecklar och för första gången på länge få följa ett seriespel över tid för akademilagen. De senaste åren har lagen i den här åldern spelat träningsmatcher och turneringar, men inget seriespel. Efter säsongen får vi utvärdera det tillsammans med förbundet och se om utfallet blev som tänkt.

Vad är din åsikt då? Behöver inte dom som tränar få tävla för att vässa sin kapacitet? — Jo, självklart tävla. Men för att sätta lite nyanser i den löpande diskussionen. Utan tabell, i matchen så tävlas det. Ordentligt. Finns ingen spelare i dom stora akademierna som skiter i vinst eller förlust, kanske inte i de mindre akademierna eller andra klubbar för delen heller.

Christian skrattar till och fortsätter.

— Perspektivet på tabellen kan bli, att för att uppnå kortsiktiga tabellmål att man frångår den långsiktiga planen. I dom yngre åldrarna, tror jag inte att det är bra. I dom äldre åldrarna tror jag att det är en förutsättning att tabellen till viss del påverkar hur vi ställer upp laget. Hantverket är att utbilda bra spelare, då måste vårt uppdrag vara att gå djupare än nästa match i dom yngre åldrarna. I den enskilda matchen tror jag inte det påverkar, men om tabellen finns där, då börjar det räknas och det blir lätt att tappa riktningen. Vi kan bestämma i samklang med tränare och spelare, att dom här tre sakerna vill vi se (prestationsmål), ser vi inte dom, ja då levererade vi en sämre prestation.

Det är oavsett vinst eller förlust? — Ja, precis. Ibland, för tränarna är också vinnarskallar, kan dom snöa in på resultatet, men för det mesta så fokuserar vi på prestationen. Vi vill inte ta bort segerns sötma, men vill också se saker i perspektiv. Vi kan vinna utan att ha varit bra. Vi kan förlora men spelat bra. Där är tränarna också på en väldigt bra nivå. Om vi är i en semifinal i en stor turnering, då kanske vi säger: “nu tar vi allt vi har lärt oss för att nå den här finalen”. Sen är vi glada för att vi nått finalen. Glada, men inte nöjda. Nöjda blir vi när vi vunnit finalen. Men det är fortfarande en till två matcher av dom femtio vi kanske spelar på ett år. Prestation och resultat korrelerar inte alltid, men det är det vi pratar om efteråt.

Christian fortsatte.

— Jag hoppas nu när vi återigen kommer vara med i Stockholm Fotbollförbunds seriespel, får bättre utbildning. Vi har tidigare bokat egna träningsmatcher som vi tyckt gett mer. I år blir första året sedan jag återkom som våra 13 åringar kommer få förhålla sig till en tabell. Det kommer att bli intressant om vi lyckas hålla den inriktning vi valt. Från 16 år och i ökande grad över åldrarna, tycker vi att det är samma sak som för Kim och Tolle (Thomas Lagerlöf), det vill säga att det då gäller att vinna. Med en god utbildning i grunden ska vi vinna fler matcher på vårt sätt, att förhålla oss till spelet. Fortfarande med den pedagogiska delen av bra prestation och sämre prestation. När vi kommer till 19 åringarna, då är man i åldern att matcherna får en tyngd som spelarna ska hantera. Men det förändrar fortfarande inte att vi måste kunna skilja på en bra och en dålig prestation.

Vad för typ av avstämningar finns i verksamheten för att veta hur vi ligger till? Certifiering? Vi har fostrat så här många bra fotbollsspelare och så här många bra samhällsmedborgare? — Just den delen, uppföljningen av dom som inte fortsätter i Djurgården skulle vara intressant att göra mer av. När jag förra gången var i Djurgården (2004-2009) tränade jag pojkar födda 1997. Av dom killarna följer jag flera. Jag tror oavsett nivå, om du pratar med en tränare så bildas band som är speciella. Dom som inte spelar fotboll längre har nått fram till andra mål utanför fotbollen, vilket gör att man lyckats som ledare och med den filosofi vi lär ut. Utav dom så var det en spelare som debuterade i Allsvenskan i år. Två stycken var med och spelade upp sina lag till Allsvenskan kommande säsong. En i GIF Sundsvall och en i Helsingborg. Det finns många fler som jag inte har koll på, men kul att följa dom jag kan. I närtid har vi ett antal mätpunkter på verksamheten där vi försöker stämma av om vi är i rätt riktning. När vi får spelare uttagna i landslaget (pojkar 15 år), är det kanske inte det viktigaste men det indikerar på att vi gör rätt saker. När Stockholm- eller Svenska fotbollsförbundet bedömer något så gör dom det objektivt, inget tunnelseende eller hemmablindhet då, för det är klart att vi själva tycker att våra spelare är bra. I den kontexten blir uttagningar facit på att vi gör saker rätt. Sen i det lägger vi till om spelaren kom till oss i år, det vill säga att vi inte har utbildat honom eller om har han varit med oss hela tiden, det är en självklar parameter också. En annan mätpunkt är hur många spelare som fortsätter till nästa nivå. Vi tittar på hur många som började hos oss som 10 åringar, hur många av dom är kvar som 19 åringar. Det är något som "Henke" också tycker är jätteviktigt. Det som också kan upplevas som lite jobbigt är att se allt detta över tid. Vi ser resultaten på vår verksamhet efter många år. Kanske första årskullen som vi jobbade på vårt sätt nu (hypotetiskt), kanske inte gick så bra. Men då kanske dom två kommande kullarna fungerar bra. Skulle ingen av kullarna fungera bra, då behöver vi gå på djupet med vad som har gått fel. Men där är vi inte idag. Sen är det så som både vi och våra konkurrenter runt om i Stockholm upptäckt att håller vi en bra nivå på utbildning och spelarmaterial, då finns det spelare som väljer oss bara av den anledningen. Precis likadant är det för våra konkurrenter.

Då intervjun var härligt lång känner jag att jag måste dela den på två delar. Jag kommer skriva ut den andra delen så snart tid finns över. Hoppas ni finner detta så läsvärt så att ni slänger er över del två när den kommer. Jag blev positivt överraskad hur avancerat allt är. Inget sker av slump eller tillfällighet. Det jobbas vetenskapligt och oerhört hårt för att lyckas med allas våran önskan, egenfostrade spelare i A-laget.