Gästkrönika: Kan vi göra det bättre?

Mycket kan göras bättre. Det är känsla av plikt mer än något annat som drar mig till matcherna i höst. Ekonomin är bättre än någonsin och förväntningarna har stigit med dem. Truppbygget har inte utvecklats i samma takt. Vi har fått in enskilda spetsspelare men dras alltjämt med en trupp där det också finns uppenbara brister. Just nu ett centralt mittfält som är åldrat, långsamt och numera inte ens vän med bollen.Träffsäkerheten i förvärv hade kunnat vara bättre, vilket bidragit till hög spelaromsättning och förlorad tid.

Energin på plan är för andra året bortblåst. Vi är bäst tränade i Sverige, men springer minst. Spelet går efter förutsägbara kedjor som allt oftare brister mellan tillsynes håglösa spelare. Trots att vi precis kvalificerat oss för Europaspel och ”har många roliga matcher i höst” verkar det helt saknas glädje att gå ut på plan och till den ”fantastiska stämningen” på Tele2. Saker händer alltid bakom kulisserna men det är ytterst en tränarfråga att hålla spelare motiverade och presterande.

Förväntningarna att våra intjänade pengar ska arbeta på plan har inte infriats. Dock vet jag tack vare viss inblick bakom kulisserna att det inte beror på brist på ambition. Vi har jagat en väldigt stor mängd spelare av allsvensk toppklass, men tvingats konstatera att vår nya ekonomi till trots kan vi inte välja och vraka bland den typen av spelare som per definition också har erbjudanden från större ligor. Samtidigt är våra rörliga intäkter alltjämt för låga och det enda sättet att närma oss Malmö FF och göra oss till ”tydlig tvåa i Sverige” är att fortsätta utveckla och sälja spelare. Många argumenterar för att mer köpa en trupp av färdiga toppspelare och satsa mot Europaspel för att täcka det löpande underskottet i intäkter. Men det går ännu inte att räkna hem med de pengar som det rör sig om och de sannolikheter vi har att nå gruppspel. Vi måste både utveckla spelare och satsa mot Europa, något annat val är inte realistiskt med den transfermarknad som råder. För då kommer lag som utvecklar unga spelare springa förbi.

Ytterst tror jag dock att problemet är att det tar tid att bygga en bättre trupp, medan förväntningarna på nästa transferfönster ögonblickligen tänds med varje mångmiljonförsäljning. Med de regler som tillåter som mest nio utländska spelare i matchtruppen, och svenska spelare som försvinner så snart de tillhör toppskiktet i Allsvenskan får man hela tiden ta två steg fram, ett steg bak (i bästa fall). De pengar som nu strömmar in i Allsvenskan kommer dessutom driva en enorm inflation på just svenska spelare och göra det svårare för rika klubbar att rycka ifrån. Bortsett från unga spelare som kan slå igenom över en natt kommer vi bara kunna utöka med de få spetsspelare som av en eller anledning faktiskt vill hit utifrån per år. Att sätta pengarna i arbete kommer alltså kräva tålamod från alla inblandade, inklusive oss på läktaren.

I detta avseende spelar vi supportrar till och med en direkt roll. Under sommaren har flera ”stjärnspelare” varit på besök på Tele2 under våra matcher. För att maximera våra möjligheter att få pengarna att jobba måste även vi visa upp oss från vår bästa sida. Vad gör det för våra chanser att få in spets om det fortsätter på läktarna som nu? Vi brukade prata om att vi sjöng bollar i mål. Det var ärligt talat ett tag sedan nu.

Istället präglas min tillvaro på läktaren av suckar och stön. Spelsättet är numera inte bara inarbetat i truppen utan även vi som går på alla matcher vet exakt vad som ska hända. Därför dras en kollektiv suck i samma ögonblick som alla inser att ett anfall är dött och vi måste börja om. Även spelarna känner av detta och vissa matcher syns det hur tvekan istället för mod sakta fyller dem. En bit in i matchen när det minimum av tålamod som arbetats upp inför börjar tryta hörs spridda glåpord mot spelarna. Något som även når dem. Även om jag personligen aldrig förolämpar egna spelare är jag i högsta grad del av den allmänna stämningen: Tålamodet brukar ta slut under någon gång i första halvlek. Här måste jag vara bättre.

Vad gäller glåporden argumenterar vissa för att vi har att göra med proffs och om man ska spela i en toppklubb så måste man klara av det. Jag köper det inte alls, för det är väldigt få som blir bättre eller taggade av att höra att man är en sopa från egna supportrar. Och om vi bara kan välja de ”som har mentalitet att spela i en toppklubb”, kommer vårt redan lilla urval bli ännu mindre och truppbygget ännu långsammare.

Våra läktare brukade präglas av ironi och humor. Det var också känslan av att vara del av det som gjorde det till mer än en plikt att gå på djurgårdsmatcher, hur tabellen än såg ut. Så viktigare än att suckandet och glåporden tär på spelarna så tär det på oss, vi som inte bara ska höra det några år utan som alltid ska stå kvar. Det är dessutom helt onödigt när det finns så mycket annat att rikta vreden och frustrationen mot. En motståndare eller en domare, de som brukade känna av våran glöd.

Det är ingen kris ännu, men jag tycker det är uppenbart att vi varit på fel kurs ett tag. Vi fräter sakta men säkert på det som är själva kärnan i vårt supporterskap, det som är unikt med att ha djurgården glödande i sitt hjärta. Vad som än händer i livet i övrigt ska gemenskapen på läktaren bestå. Där är det i allt högre grad vi mot vi. Sedan länge pågår också ett lågintensivt kulturkrig i slow motion mellan Sofia och Slaktis som inte dödar oss, men som ändå märks av i motgång. Går spelarna numera ut med känslan att de har tjugotusen som ger allt i ryggen? Går man själv med förväntningar och ett leende på läpparna till matchen när folk runt omkring en skriker att ens favoritspelare är värdelös? Vill man hem när det är bråk i familjen?

Jag tycker att det redan har börjat märkas att förlorat något nu när upp mot femtusen som köpt biljett inte dyker upp på matchen. Och jag tror inte bara det beror på vad som faktiskt sker på planen, utan i högsta grad stämningen och förväntningarna runt om. Det är inte hållbart att krympa biljettmässigt om vi vill vara en ”tydlig tvåa i Sverige”. Här måste vi också göra vårt, allt kan inte byggas på lyckade spelarförsäljningar.

Samtidigt kan inte jag eller någon annan säga åt djurgårdare runt mig att sluta avreagera sig på spelare, att inte starta ”mummelramsor”, att inte jaga feta ljudtoppar, eller överhuvudtaget vad de ska göra. Det leder bara till mer av det vi måste ha mindre av: splittring. Jag har bara en uppmaning. Att var och en ställer sig den fråga djurgårdare alltid ska ställa sig när vi ser oss i själva spegeln: Kan vi göra det bättre? ​ ​ /KöystiK