Ett härligt surr med Stefan Rehn

Hade det inte varit för Markus Karlsson, så hade nog denna intervjuperson varit min Nr 1. Att välja någon som sin "egen" Nr 1, är ju bara känslor. Vad som avgör går ju inte att säga/skriva med ord, för ord blir då futtiga och ifrågasättande. Denna person har också precis allt för att vara Nr 1. På ett sätt faktiskt mer än mitt val, denna intervjuperson är fostrad i Djurgården. Kom till oss i en ålder av 11-12 år. Togs upp i A-truppen som 16-17 åring. Hade precis allt på planen, men det jag tror folk som sett honom spela är elegansen, bollbehandlingen och min version av speluppfattning.

Välkommen till en intervju med Stefan Rehn. Först en faktaruta

Namn: Jan Stefan Rehn Född: 22/9 1966 (ett guldår på många sätt) Civilstånd: Förlovad sen många år Barn: En 17 årig son (som just nu rehabar en knäskada sen 1,5-2 år tillbaka.) Fordon: Bil När det är val, röstar du då?: Ja

Tjena Stefan, vad gör du nu för tiden? – (Ledins sång) Varför hör du aldrig av dig (Underbar början på intervjun). Jag tränade ju Utsikten till mitten på februari 2020. Hade kontrakt längre. Men så hände det saker/nya människor så jag hoppade av det. Sen var jag ledig någon månad, sen började jag som padeltränare. Jag har ju spelat padel i 7 år. Sporten har ju exploderat. Runt där jag jobbar så byggs/planeras totalt 60 banor .

Verkar väldigt populär sport för fotbollsspelare. Är den snäll mot kroppen /lite skador? – Ja det är ju ingenting mot fotboll. Det är ju ett spel för teknik, inte kraft. Nu är det ju lika många tjejer som killar som spelar. Dessutom är dom nya som kommer så är det 80-20 till tjejernas fördel.

Spelar du någon fotboll, vad som helst nu? – Nä, drar baksidan varje gång. En typ av skada jag aldrig haft under min karriär. "Kom igen nu Stefan, det blir roligt", men nej, det blir det inte. För problemet är att när du väl är där så vill jag ju inte bara stå och titta på. Vinnarskallen går igång, sen så vill inte kroppen vara med skallen, så nä, fotbollen är nedlagd. Sista gången jag spelade nu var på farsans ställe på Åland. Ön har en liten gräsplan. En hyggligt meriterad spelare från finska ligan var där, så vi spelade lite. Första gången slog han bollen på sidan om mig, sprang förbi. Jag tänkte, det där kommer inte hända igen. Nästa gång, samma läge, jag vände och tog en maxlöpning på ca 5-10 meter, då blev det godnatt. I padel skiljer ju nätet. Slipper duellen.

Du var väl rätt förskonad när du spelade va? – Ja jag hade ju tur på så sätt. Eller om man vill vinkla det på annat sätt, jag var ju inte så explosiv. Slapp ju alla typ av sprintskador. Tur med knän. Jag har aldrig opererat knän.

Jag har faktiskt träffat/pratat med dig en gång. Efter din sista match, mot Bordeaux borta. Har alltid haft en respekt för att kända människor ska få vara ifred. Men denna gång så gick jag fram sträckte fram handen och sa att "tack för allt du gjort för min klubb, Stefan". Du svarade “Varit en rolig resa, tack själv”. – Fan va bra att jag var trevlig. Ja, sista matchen ja. Jag hade ju bestämt mig att sluta 2001 men vi hade ju så riktigt bra lag, så jag fortsatte ett år till. Att få avsluta med ett SM-guld och Europa spel. Med Djurgården, DET är ju som en saga. Hade det inte varit för den långa försäsongen helt utan boll, så hade jag kanske, kanske funderat på ett år till. Men när det var som det var, så kom inte "ett år till" ens upp i tankevärlden.

Jag tyckte verkligen du slutade på topp. Dominant. Fortfarande en stor maktfaktor. Som vi såg det hade du "lätt" kunnat gjort 1-2 år till. – Det var ju snällt tänkt. Men försäsongsträningen var så tråkig, så det tog bort hela glädjen. Men det gjorde ju sin verkan. Trots min ålder, tror jag aldrig jag varit bättre tränad än 2001-2002.

Nästan alla spelare som spelat i Sverige säger ju samma sak. Går det inte att påverka det, göra det roligare? Kanske kortare, som utomlands. Du har ju varit tränare också? – Problemet då, var ju att det fanns ingenstans att spela fotboll på vintern. Det var väl Stadshagen med sitt grus, men sen var det i stort sett slut. Nu har du ju konstgräs överallt, så nu kan man ju träna fotboll, även med snö. Då var ju träningsmatcherna det man försökte se fram emot. Nu är det ju möjligt att variera sig.

Om vi börjar från början då. Du började i "Sumpan", varför blev det Djurgården? – Vi var tre grabbar som hade Janne Lilja som tränare. Han blev ju ordförande sedermera. Han frågade, så vi började alla tre.

Du spelade några år, togs sen upp i A-truppen som 16-åring? – Njae, jag tror jag var 17. Hasse Backe var den som tog upp mig i alla fall.

Jag gick ju på i stort sett alla matcher hemma då. Vi var ju inte många på läktarna. Vi var ofta ett ihop köpt lag. Men du, sprungen ur våra egna led. Jag var stolt över att du fanns. – Det var ju väldigt roligt att bli uppflyttad. Få stort förtroende. Som lag gick det ju inte bra. Vi blev toksist. Det var ju jobbigt. Men på det personliga planet så fick jag ju spela seniorfotboll, med och mot många bra spelare. Det var ju oerhört värdefullt för mig.

Jag kommer ihåg det året. Ett av många år på den tiden det skulle "satsas", Sören Börjesson bildade det centrala mittfältet med dig. Många bra spelare. Bra tränare, ärligt Stefan, vad fan är det som händer i dom lägena? – Vi var ju som lag, inte tillräckligt bra. Inte synkade. Vi har ju Glenn Schiller, Stephan Cullberg, Tomas Sunesson. Vi hade ju spelmässig kompetens i laget, men bitarna föll inte på plats.

Har du någon uppfattning om varför det så ofta inte funkar med ihop köpta lag? Varför det inte blir en helhet? – Nä, inte direkt. Det kan handla om karaktär. Men om det var/är sanningen så borde vi klarat oss, för det var ett kanongäng, på och utanför planen. Men på ett generellt plan så är det ju så att om man spelat ihop ett tag så lär man sig hur andra agerar i olika situationer. Det tar tid. Sen utifrån det, så lär man sig hur man ska ta löpningarna, dom "blinda" för att öppna upp för andras egenskaper. Det är ju ofta så att spelarna som syns minst i ett lag ofta har roller som gör att den massmedialt intressanta spelaren, får glimra med sin grej.

Sen gick du till Everton. Varför då ? Gick du på transfer/bosman? – Det var transfer. Jag var ju med en landskamp där. Mötte Brasilien. Vann med 2-0. Var tydligen Everton där och kollade på den matchen. Bara tanken att komma till en klubb jag bara sett på tv, var ju häftig. Men med facit i hand skulle jag kanske valt ett annat land än England med min spelstil. Jag hörde att någon var där innan mig, men att jag var först i PL. Det var ju kul. Jättehäftigt. Var väl egentligen bara ett problem, det var att jag inte fick spela regelbundet.

Jag kommer inte riktigt ihåg den här tiden. Hade spelet förändrats då? Från den brutala som jag såg på tipsextra. Eller hade den förändrats till den mer tekniska som är nu? – (Stefan skrattar lätt) Det var den brutala. Det var stenhårt. Det var raka rör. Inga fingrar emellan. Det var fascinerande. Inget taktiskt spel. Den taktiska genomgången tog en minut ungefär. Tolka inte det här som kritik men det var så i England då. Det var ganska enkelspårigt. Tränaren ville spela 4-4-2, vilket vi gjorde hemma. Det gick inget bra alls. Men borta spelade vi 4-5-1 , då var vi riktigt bra. Men tränaren ville inte ens prova på 4-5-1 hemma. Vi tränade aldrig 4-5-1. Ja, det var märkligt En detalj som är lite udda är att jag tror dom flesta tror det är ruggigt tufft på träningarna. Men på träningen fick ingen glidtackla. Spelarna är otroliga på att ställa om från fullt fysiskt spel till en snällare träningsvariant. Mitt största problem var att jag var för snäll/blyg. Jag borde tagit större initiativ, framförallt med den spelstil jag hade. Jag spelade för “säkert” istället för att göra det som gjorde att dom köpt mig. Tråckla. Se löpningarna, lägga bollen på "läppen". Ofta la jag en säker bredsida. Det är ju så att "dom blyga får aldrig kyssa dom vackraste flickorna". När jag kom till Lausanne sedermera, då hade jag lärt mig vad som krävdes för att lyckas i den typen av miljö.

Var det miljön, den nya, som gjorde att du inte "vågade" ta för dig? – Ja, det var det nog. Om jag jämför med Djurgår’n så var det ju enorm skillnad. Men även skillnad mot landslaget och Göteborg. Där kände man alla. Alla visste vem jag var. Hur jag spelade. I Everton, inte så mycket. Som tränare sen tog jag ju med mig min upplevelse. OM jag träffade på någon som kom från en helt annan miljö, så är det ju viktigt att få den nya personen att fungera. Det är ju bortkastat både mänskligt och ekonomiskt kapital om inte den nya spelaren mår bra i den nya och ovana miljön. Det jag märkte efteråt, när jag kom till blåvitt, var att jag tappat enormt i självförtroende. När jag var på hemmaplan igen, så hade försiktigheten ersatt mitt normala spel. Också en erfarenhet jag tog med mig i mitt fortsatta liv, både som spelare och ledare. Jag trivdes bra i Everton. Jag hade tjej med mig. Vi var 5 stycken spelare i Everton som bodde i samma ort så vi brukade köra var 5:e vecka, så vi kunde åka tillsammans. Så det fanns inget utanför, som inte gjorde jag kunde prestera, det låg i min egen självkänsla/självförtroende.

Hur var pengarna i England på den tiden? – Dom var ju inte som nu. Men det var bra på den tiden. Jag gjorde nog mitt sämsta ekonomiska beslut någonsin, när jag gick till blåvitt. Jag hade ju 4-års kontrakt där i Everton. Men jag har aldrig spelat för pengar. Den speltiden jag fick i Everton började urholka min glädje för fotboll så utifrån den aspekten så var det ett lätt beslut. Tror faktiskt det är mer vanligt än vad vi utanför kan tro, den delen med pengar. Om det bara vore för pengar, tror jag aldrig dom skulle kunna prestera vecka ut och vecka in.

Sen blev det blåvitt, varför då? Hade man agent på den tiden? – Jag ringde faktiskt till Djurgården. Fanns inga pengar. Så då hörde jag av mig till blåvitt. Jag tror Everton betalade ca 4 miljoner för mig till Djurgården. När jag sen gick till blåvitt så TROR jag att dom betalade 3 miljoner för mig, vilket då var Sveriges dyraste fotbollsspelare. Jag hade en tillfällig agent, en kille som hette Börje Lantz. Han var med mig på den transfern en dag i Köpenhamn, sen var det inget mer. Han var ju välkänd i fotbollskretsar då. En ständig cigarr i mungipan. Förutom den dagen i Köpenhamn så hade jag ingen agent, tills en tid innan Lausanne då jag började samarbeta med en kille som hette Anders Wallsten. Anders som hade sitt boende i Schweiz, fick på några månader då kontakt med en klubb som ville ha mig. Men om vi återgår till blåvitt. Första tiden där var min sämsta som seniorspelare. Men efter en tid så kom jag in i det. Vi var ju bra. Konkurrerade i Europa. Var bäst i Sverige. På den tiden hade ju dom flesta länder begränsningar hur många utländska spelare man fick ha i klubben. Utöver det, så behövde man hålla landslagskvalitet för att få uppehållstillstånd. Så det var ju en helt annan värld än nu.

Just det, var ju mer konkurrens på lika villkor, inte bara plånboken som avgjorde? – Nä, det var betydligt lättare då. Göteborg var nog också den mest professionella klubben i Sverige då. Dom var tidiga med allting som hörde till för att ge oss en chans att konkurrera. Dom byggde också laget för att få en internationell stämpel på det. Var nog bara jag som inte var snabb i laget. Jag TROR vi hade Europas snabbaste backlinje. Snabba yttrar. Snabba forwards. Vi åkte ju till Holland eller Tyskland över helgen bara, för att få internationell erfarenhet. Sen hade vi ju många som var med i landslaget då. Men hela upplägget gav erfarenhet och hårdhet. Första matchen i CL tror jag vi mötte Milan borta. Torsk med 4-0. Van Basten gjorde alla 4 målen. Efter den matchen bättrade vi ju oss. Så vi kom 2:a i gruppen efter milan. Det betydde inget, för det var bara gruppettorna som gick vidare.

Just det, det var innan tv bolagen ville dra ur varenda litet öre ur allt. Innan man spelade 128 delsfinal. – Ja, så var det. Det var 2 grupper. Ettorna gick till final mot varann. Så Milan mötte Marseille i finalen har jag för mig. Vi var alltså det året, en av dom 4 bästa lagen i Europa, men fick ingen semifinal eller så. Det var ju en härlig känsla, 1992, att känna hur pass bra vi var. Sen fortsatte ju vår framgång flera år där i Europa.

Sen efter den tiden, så gick du till Lausanne, varför då? – Jag hade varit i blåvitt i 6,5 år. Jättekul resa. Fantastisk upplevelse. Men ungefär samtidigt som jag fick en uns av känsla "nu kan jag det här", så hörde Anders av sig. Sa att Lausanne var intresserade. Det finns inuti mig en, ja, beundran för dom som kan spela 10-15 år i samma klubb. Jag har pratat med fler om detta. Det är så lätt att bli lite bekväm. Blir man det, så går man från kanske topp/hög klass till en betydligt lägre nivå, fort. Så att Lausanne ville ha mig var som hand i handske då.

Förlåt för mitt hoppande, men kom på att VM-1994 var ju däremellan, alltså det var ju Stenmark/Borg upplevelse här i Sverige, hur var det för er? – Som det blev var det ju fantastiskt. Vi visste ju inte om hur det blivit här hemma. Var ju som hysteri. Vi läste ju lite i Aftonbladet om hur det tagits emot. Vad som planerades men som det blev, tror jag ingen kunde tro/förutspå. Någon som badade i en fontän. Då sa vi i gruppen “fan va kul, det är några som följer oss hemma i Sverige”. Sen när vi kom hem. Kortege. Rålambshovsparken. Hur många tusen människor som helst som följde oss från Arlanda fram till parken. I parken 35 tusen människor som sjöng och jublade, oförglömligt.

Det var en sak jag reagerade på när en av dessa dokumentärer som kom efter den succén, det var att Tommy Svensson, han "plussade" dig enormt mycket för den du var i gruppen, på träning och hur mycket du betydde. Jag frågade ju Markus för några veckor sen, han tyckte du var den bästa han spelat med, men dessutom 100% helylle kille. Du verkar enormt populär. Uppskattas av alla. Har du någon ide om vad det är som gör att du i stort sett bara har följare, inga fiender? Jag tror jag läst det mesta som kommit om dig. Jag har fan inte läst ett ont ord om dig. Du verkar extremt populär, i alla läger. Ärligt Stefan, HUR är det möjligt? Jag menar en gång på Stadion 1994 tror jag så gjorde du mål mot oss. Ja, det blev helt tyst, men jag hörde inga burop. När vi mötte blåvitt på Ullevi, så gick ju klackarna ihop för att hylla dig. – Jag spelade ju bara, när jag hoppade in mot Brasilien, när Thern blev utvisad. Så mitt personliga VM slutade ju 0-1. Men det var ju oerhört roligt att höra. Men Tommy fick ju ihop det bra. En bra grupp att verka i. Så om han anser att jag gjorde mitt i truppen så blir jag bara hedrad. Att Markus tyckte så, ger mig gåshud. Stort att höra från vår kapten.

Då denna intervju gäller dig, så måste jag fråga, har du upplevt något hat under din karriär? – Nä, aldrig. Jag är ju oerhört tacksam för det. Då när jag kom tillbaka till Djurgården från Lausanne, så mötte vi blåvitt som du sa, tror det var 2001 men det var så otroligt. För efter matchen gick klackarna ihop och skrek mitt namn. Efteråt har jag tänkt, hur stort det var. En sådan antagonism som är mellan klubbarna så var dom överens om mig. Redan då när jag stod på gräsmattan så kändes det ju overkligt. Men efteråt har det ju växt ännu mer. Jag blev så rörd, visste inte vad jag skulle göra. Vad gör man i det läget?

Ja, men det är otroligt i dessa polariserade tider, om jag läser/skriver om dig på blåvitts forum, så är det fan bara kärlek till dig som kommer fram i text och tillbaka på skrivet. – (Stefan skrattar lätt generat) Jag blir ju fantastiskt glad över det här. Du vet, när man har familj/barn, det är så värdefullt. Som du sa, i dessa polariserade tider så finns det hopp när två så stora antagonister kan enas om något. Även om det i detta fall är en spelare/tränare som verkat i båda klubbarna. Att få uppleva det, är ju ett minne för livet.

Tillbaka till tidscykeln, Lausanne, hur var miljön där? Hur trivdes du? – Fantastiskt bra. Allt fungerade där. På plan. utanför plan. Jag kommer ihåg jag satt i bilen där, 5:e året och tänkte “wow vad vackert det är här”. Där vi bodde. I detta land som var så mångfacetterat. En fransk/tysk och en italiensk del. Fotbollen var på grund av det väldigt spännande. Många begåvade spelare som mellanlandade i ligan. Litet land. Det tyska/franska och italienska lös också igenom på planen. Den tyska, typ Grasshoppers, då var det 1,90 gubbar tufft, fysiskt. Sen åkte vi till den italienska delen, där var dom 1,60 (skratt) var oerhört tekniska och taktiskt drivna. Sen bodde jag i den franska delen som var en sorts blandning av dom två andra delarna. Märkligt. Mångfacetterat. Spelarna som var där var bra karaktärer. Där lärde jag mig än mer hur oerhört viktigt det är, förutom att samverka på plan, göra saker tillsammans utanför planen. Fem spelare från den tiden var och besökte mig för något år sen. Otroligt, var ju länge sen jag var där, men dom kom hit, bodde hos mig några dagar, skitkul.

Hur var det med vinster för laget och dig själv under den här tiden? – Jag vann pris som årets mittfältare. Blev nyligen uttagen i århundradets lag där. Vi skulle ju träffats i år men Corona förskjuter allt. Vi gick bra om man betänker att vi var en liten klubb. Första året höll vi på att åka ur men sen var vi topp 4 varje år. Lyckades inte att vinna. Var ute i Europa, UEFA cupen bland annat (EL nu för tiden).

När du beskriver det som du gör så känns det som att ni kunde tänka er att bosätta er där, stanna kvar. Har jag rätt, om inte, varför blev det DIF igen? – (Stefan skrattar gott). Vi hade väl inte kommit så långt i DOM tankarna, men vi trivdes fantastiskt bra. Men sista året så kom det in nytt folk som inte alls var förankrade eller brann för Lausanne. Det var folk som inte alls förstod det genuina med en liten ort. Så när presidenten, som jag och min sambo spelade golf ihop med, sportchefen plus några spelare försvann förändrades allt. På en natt försvann mycket av magin. Precis då när grundvalarna skakade i vårt lilla schweiziska paradis, vem hörde av sig då? Jo, Bosse Andersson.

Hur var det då? Hann du ringa och kolla om Djurgården ville ha dig igen, eller ringde han? – Nej, det var han som ringde. Frågade om jag var sugen på att komma hem. Det kom så timat, så perfekt. För oss, mig och min fästmö/sambo, så är det oerhört viktigt att trivas där vi bor. Ja, kul med ett bra lag, absolut. Men utanför plan måste det också vara bra, annars går det bort. Det fina, genuina, samhörigheten i Lausanne var på väg att försvinna, vad är då mer perfekt än att dra upp bopålarna och spela för Djurgården?

Hur sålde Bosse in det projektet för dig då? – Jag frågade det, är du dum i huvudet eller? Han ville ge mig ett 5 års kontrakt. “Har du inte kollat in mitt pass eller? Jag är ju 34 år, har du glömt det?” Då sa han “du får spela så länge du vill”. Sen så kom vi överens om att jag skulle gå tränarutbildningar, göra något roligt av det. Så på kort sikt så fick jag spela fotboll i ett riktigt spännande projekt. Men den dagen mitt kropp/huvud inte ville längre, då skulle jag kunna fortsätta som tränare/ledare. Så jag gick in i elden, för den försäsongsträningen var inte att leka med. Klubben brann av entusiasm. Härliga spelare/ledare. Så det var en av anledningarna till att jag ville spela ett år till. Det var ju en del symbolik också. Jag spelade ju 10 år i DIF som ung, nu blev det dags att sluta cirkeln.

Det är också en grej jag tänkt på, OM inte Fröjdfeldts "stins" borde ha bokat ett besök på Specsavers (ibland är jag enögd mer än på ett sätt) hade du spelat ett år till DÅ? – Det är riktigt tveksamt. Det var ju något jag suktat efter. Få avsluta med att vinna. Med Djurgården. Samtidigt, så var vi ju så pass bra, att jag kände att 2001 inte var en engångshändelse, så det krävdes inte allt för mycket mental övertalning från mig själv för att ha fortsatt över 2002.

En fråga som jag har inte fått klart för mig var varför avblåsningen kom? Var det för offside? Ruff i straffområdet? – Nä, det var offside han vinkade för, vilket är fullkomligen absurt, jag tror aldrig jag varit offside i hela mitt liv. Jag hade minst en halvmeter till deras sista gubbe.

Ibland blir det ju så i livet. Jag satt på F. När du sköt bollen i mål så stod sekunderna stilla en stund för mig. Jag reste mig upp, sträckte upp armarna och skrek rätt ut samtidigt såg jag "stinsen" vifta och Grönhagen som tränade Sundsvall, skakade på huvudet och peka ner mot "stinsen". Det var ju ett Kafka ögonblick för mig. – Ja, som sagt, har nog aldrig varit offside i hela min karriär . Brukar inte hinna så långt upp (Stefan skrattade gott). Sen att bli avblåst där... ja, där och då var det sten jobbigt. När jag var så övertygad om att jag var på rätt sida så tittade jag ju inte ens ut mot linjemannen. Ja, det var fan inte kul.

Något som slagit mig ganska hårt ju äldre jag blivit är hur lite jag kan (Stefan skrattade igen) och vilka enormt små marginaler det är. – Ja, verkligen. Efteråt, om man inte vunnit kan man finna massor med OM. OM man har vunnit och tittar nyktert på säsongen så hittar man massor med OM varför vi vann.

Utanför läktaren så sympatiserar ofta min hjärna med hur svårt det är att vara domare. – Ja, verkligen. Att från den positionen som ass. domarna se om jag t.ex. slog en passning, precis när vår spelare rörde sig framåt och deras backlinje lyfte. Nä, vara domare är inte lätt.

Snackade du med Fröjdfeldt efteråt? – Njae, kommer inte ihåg om jag gjorde det. Men hans beslut, var tragikomiskt nog, den kanske största enskilda anledningen till att jag fortsatte ett år till.

Borås året efter var, med tanke på hur mitt supporterliv sett ut, med mycket framgång i hockeyn, ganska lite i fotbollen det häftigaste jag varit med om. 10-12 tusen Djurgårdare. Jag sov över på hotell. Stod bredvid och delade cigarr med Svante Thuresson och LG-Björklund, när segern var klar. En mamma som kom med sin lilla son 8-9 år, frågade om jag ville byta min DIF halsduk, unika 2002:an mot en Ellos halsduk för att hennes son skulle kunna fira sitt nya favoritlag. Vem vet, kanske fixade jag en Djurgårdare den eftermiddagen? – Ja, det var magiskt. Vi började ju lite nervöst och knackigt där, men sen stänkte ju Elmander in 0-1 då blev det ju ganska stabilt. Efter Babis klack där så var det ju bara att njuta. Ta in alla intryck. Att få avsluta så. I min barndomsklubb. Inte vunnit sen 1966. Magiskt.

Från vändningen ner i Superettan fram till SM-guldet 2003 var ju en enorm framgångssaga! – Du vet, kolla på det laget. I stort sett alla gick ju vidare. Vilka spelare. Samt sättet vi spelade på. Vi "visste" att vi var bäst. Om något lag stod emot oss i 75 minuter, så rörde det inte oss, vi visste att vår överlägsna fysik skulle fälla avgörandet till slut. Gå in med den känslan, Allsvenska matcher i allmänhet, derbyn i synnerhet, ja det var så skönt. Vi var så bra. Dorsin for som en skottspole upp och ner på sin kant. Rasck gjorde sina tvåfotare så vi hotade på alla sätt. Balansen var ju bra, trots att vi som lag var ganska framåtlutade. När vi bytte från 3-4-3 som vi spelat i Superettan plus fyra första matcherna i Allsvenskan (som förmodligen kostade oss guldet men gav oss Rehn ett år till, min anmärkning) till 4-3-3, så blev vi... ja vi kände oss oslagbara.

Säsongen efter så hade du slutat. Blev assisterande i Djurgården, hur var det att byta roll så direkt? – Det var en väldigt speciell känsla. Samma killar jag spelat med, skulle nu lyssna på mig som tränare. Hur kommer det att fungera? Men som jag sa tidigare med karaktärer, det funkade jättebra att accepterade min nya roll så jag hade inga problem med den övergången från aktiv till ledare.

Du var kvar hos oss till 2006? Dina sista år var ju med Jonevret/Lasse Sandberg. Hur var avskedet? Slutade du eller? – Vi var ju ganska överens och jag fick inget erbjudande men återigen så kändes det ganska rätt där och då. Så hörde ju blåvitt av sig, så gick flytten ner dit istället.

Där jobbade du ihop med Jonas Olsson/Teddy Olausson, då vann ni första året va? – Ja, det stämmer. Andra året kom vi 3:a. Tredje året kom vi 2:a. Den svider ju oerhört, när vi förlorade SM guldet till aik. Sen efter det hade vi två år där vi kom 7:a. Det var ju inte tillräckligt bra så då blev det ju dags för blåvitt att ta in nya tränare.

Men då hade väl hela guldlaget i stort sett lämnat. Det var väl ganska naturligt att ni gick ner er några år? – Jo, så var det. Ja, så kan man tycka. Men det kom in folk som ville ha framgång "igår" som det ofta gör i dom stora klubbarna. När vi kom och skrev på så var vi överens med Håkan Mild om att vi skulle satsa på våra ungdomar. Det gick ju fantastiskt bra. Men med framgång så går ju dom bästa vidare, då behöver ju vi bygga nytt, i vårt fall så gick väl återuppbyggnaden för långsamt för dom som bestämde.

Så då fick du inte förlängt? – Nä så var det. Egentligen otroligt, så många år i DIF/blåvitt, men jag har aldrig fått sparken ännu. Läste i någon publikation att det var ännu vanligare i dam klubbarna men jag har inte fått sparken där heller.

Det där vi snuddar vid nu, är ju något som ofta diskuteras i supporterkretsar. Storlaget når framgång med unga hungriga spelare men när framgången är nådd så byter man till etablerade spelare. Har du någon uppfattning/insikt varför gör man så? I stort sett alla klubbar. – Jag tror många gånger att man inte litar på att ungdomarna ska leverera. Jag tycker att mixen ungt/rutinerat är det bästa. Men ledningarna får kalla fötter, köper för mycket etablerat. Då blir ekonomin sämre igen, resultaten faller och så får man börja om igen. Tydligen oerhört svårt att våga stå kvar på framgångsgrunderna. För min erfarenhet är att OM man satsar på unga, spelar en positiv fotboll, då går trummorna runtom i fotbollskretsar. U-21 spelare söker sig gärna till den typen av miljö. Blir ett positivt surr kring allt man gör.

Men vad är det då som gör att klubb efter klubb släpper det receptet, ibland t.o.m utan motgång, utan på grund av det som dom tror är snabbare framgång? – Ja du. Det handlar om att tro. Låta dom få chansen. Veta att dom har förtroendet att göra misstag. Låta dom växa in i kostymen. Inte "shit, nu kom vi 3:a här, nu ska vi köpa oss ett SM-guld med 7 nya spelare in". Jag föredrar att låta truppen växa tillsammans och bygga upp ett självförtroende som är äkta och genuint, på riktigt.

Har du snackat med någon klubbledare någon gång om, varför dom byter bana, när du i din roll känner, nu lämnar vi det som tagit oss hit? – Ja, det har jag gjort. Men man kan vända på det också. När vi tappat ett gäng bra spelare så vågar ofta inte ledningen kommunicera ut, “nu tar vi ett mellanår för att bygga på med våra lovande spelare igen”. Dom vågar oftast inte stå upp för sådant i storklubbarna. Kan ju titta på DIF också 2004. Vi kanske får satsa på Babupa, Chanko och sådana spelare som hade suttit mycket bänk men nu var det deras tur. Men vi bytte spår då, som vi pratat om, väldigt vanligt.

Jag har jag ju haft örat mot supportrarna i alla fall sen mitten på 90-talet. Om man undantar promillen som jag inte kallar supportrar så upplever jag att i stort sett alla önskar det vi pratar om nu. Att bygga upp/nå framgång, bli av med delar /bygga om. Så vad är det som hindrar dom, tror du? – Jag tror inte dom vågar. Kommunicera, “i år kommer vi slåss för att nå topp 5 kanske”, året efter en stor framgång. Det ses som för defensivt. Inte värdigt föreningen eller något. Jag vet ärligt talat inte. Men historien borde lärt oss alla som håller på med fotboll om vad som leder till framgång. Det svåra är ju om man ser det över tid, inte att vinna ett år. Det svåra är ju att vara i toppen varje år.

Ja, oavsett så är det märkligt. För när vi nått framgång så värvar vi ofta efter CV istället för potential, fokus förskjuts. – Man kan ju bli hemmablind både positivt och negativt. Tro att gräset är grönare på andra sidan transfern. Det är ju ofta orättvist mot dom unga också. Man jämför dom ofta med spelare som har 7 år på en högre nivå. Den spelaren, på "högre nivå" har ju ofta mycket högre fallhöjd också. Hans misstag förklarar man bort med CV:t. Man "vet" vad han kan, medan den unga spelaren som inte har hunnit skaffa sig ett bra CV, han blir bedömd precis på den prestationen, där och då.

Men om du kom i den positionen i någon klubb någon gång, tror du att du skulle leva efter det då? – Det är ju det häftigaste som finns som ledare att få fram en oslipad diamant, hjälpa honom att glänsa, se honom gå vidare. Det är det absolut finaste som ledare, tycker jag. Jag kommer ihåg Markus Berg, när han missade ett öppet läge, så blev han så förbannad att han sköt iväg bollen långt bort. Jag sa till han att hämta bollen. Han sa “vadå?” Jag sa “ja, så får du se vad din reaktion kostar laget när du är borta”. Sen hade vi långa snack, där jag exemplifierade forwards runt om i världen, som också missade men inte stod och grinade över det. Det kommer nya lägen. Då måste du vara påkopplad. Markus var oerhört smart, laglojal, en underbar person att jobba med. 14 mål på 17 matcher tror jag, sen var han borta. Året innan den succén så hoppade han ju bara in några matcher. Det kan gå fort om man ger dom förtroende. Dom som vill lära behöver man ju inte skälla eller skrika på, dom VET att man vill deras bästa, så då når jag fram fast jag är snäll.

Sen bytte du till damlag, hur kom det sig då? – Dels var det ju så att vi trivdes väldigt bra att bo i Göteborg. Vi ville bo kvar. Så fick jag erbjudande om att träna Damallsvenskan. Det kan vara rätt häftigt, jag har ju aldrig gjort det. Hade också hört så mycket positivt om damfotboll. Genom att det inte finns pengar för någon form av uppbackning för tjejerna så får dom ta ett mycket större ansvar för att kunna utöva sin sport.

Jag hörde att Leffe Boork sa det någon gång, att börja med damhockey var att gå tillbaka till rötterna varför man höll på med sporten man älskar. Se tjejerna sköta ALLT själv, gav en blodad tand. Se äkta engagemang och hårt jobb igen utan later, var det samma för dig? – Tjejerna som håller på med sin idrott på elitnivå, dom får jobba så oerhört hårt för att få sin vardag att fungera. Så jag förstår precis vad Leffe menade. Finns inga primadonnor där. Det är hårt tränande, jobbande atleter som får slita hårt för att kunna hålla på med sin sport. Som natt och dag jämfört med herrfotbollen. Väldigt roligt. All cred till alla tjejer.

Sen bytte du till Göteborg/Kopparberg FC, varför då? – Jag blev faktiskt utköpt från Jitex. Det var ju också kul. I damfotbollens värld så var det ju ett steg upp, helt klart. Vi var med i toppen första åren. Sen ville Peter Bronsman att vi skulle satsa på göteborgstjejer, modell yngre. Som du hört av tidigare resonemang har jag ju inget emot idén. Men eftersom utbudet är begränsat så blir ju kvalitén lite vinglig. Där gick vi bet. Sista året höll vi t.o.m. på att åka ur. Ja, det skulle ha varit mer balans och mix. Men men, det var snabbt rätt in i det. Det var för ungt, för snabbt.

Sen blev det Utsikten, varför då? Varför tillbaka till herrfotbollen? – Jag hade bestämt mig för att ta ett break från fotboll ett tag. Sen hörde Utsikten av sig, deras tränare hade slutat, tänkte det kunde vara rätt kul och testa på.

Där tycker jag du är väldigt intressant. Du verkar gå på magkänslan, att ha roligt. Kul projekt, men helt prestigelös? – Det viktigaste för mig är att jag trivs och tycker det är kul, prestige är inte kul. Finns kanske dom som väljer jobb för att det ska se bra ut i cv:t. Men det är inte mina draglok. Jag har haft tur att komma på bra ställen i livet. Utsikten var en kul utmaning.

Vad har en division 1 klubb av den digniteten för resurser? Är du ensam tränare? Sportchef? Tvättar du? – I en sån klubb blir du involverad i varenda fråga, allt som rör den sportsliga verksamheten. Ändå, på den här nivån var det bra förspänt. Jag hade assisterande, jag hade målvaktstränare och jag hade en sportchef. Största hoppet vad det gäller resurser var ju när jag gick från blåvitt till Jitex.

Hur gick det för er där i Utsikten då? – Vi kom 7:a första året. Då kom jag ju in efter en del av säsongen redan spelats. I division 1 tror jag du får 70 tusen i stöd. I Superettan får du ca 7 miljoner i stöd. Så för att ta sig därifrån krävs tur, hårt arbete och schyssta sponsorer. I stort sett ingen publik. Ersättningen till spelarna är låga. Vi är ju som en plantskola för Allsvenskan/Superettan. Vi hade ju, i alla fall under min tid, ett bra samarbete med klubbarna i Göteborg. Häcken/ÖIS/blåvitt och Gais. Vi fick ju låna lovande 20åringar som behövde matcha i seniorfotboll. Vi hade en bra mix. Vi kom 3:a det året. Sen kom det inte lite nya ledare och sådär, blev lite pannkaka, så då slutade jag.

Har du lagt ner fotbollen nu? – Nej det har jag inte gjort, jag har ju fått några erbjudanden som jag tackat nej till.

Gav åren i Everton/blåvitt och Lausanne dig en tillräcklig ekonomi så du inte BEHÖVER jobba, om du inte vill? – Nja, det jag fick och tjänade ger en liten trygghet, men jag måste jobba för att överleva över tid.

Snusar du fortfarande? – Nej, slutade 2008. Morsan och farsan skulle komma ner. Jag hade inget snus. Tänkte dag ett, jag MÅSTE ha snus. Dag två, JAG MÅSTE ha snus, osv osv. Då kände jag, fan jag tänker inte vara någon slav under ett behov, så då slutade jag. Jag luktar på snus. Jag njuter av doften, men jag tar inget sen 2008.

Vilken är den bästa tränare du har haft? – Tommy Söderberg. Denna underbara, glädjefyllda "baloo" liknande björn till människa.

Han är lite som du, i min värld. Om man undantar dom åren han kampera ihop med Lagerbäck i landslaget där han fick kritik för att vi spelade för defensivt, så har jag inte hört ett ont ord om honom heller. – Jag hade ju honom 1987-1988 ungefär, var ju ganska ung. Men mjuk, härlig kille, han berättade anekdoter. Han var allmänbildad. Lätt att gå från tränare till medmänniska. En jättefin kille. Han gjorde ingen skillnad på folk. Han pratade med unga och gamla på samma sätt. Väldigt rolig. Kunnig tränare. Han är så hjärtlig. Han predikade sådana sanningar som jag levt efter sen dess. När du kommer till en träning så ska du veta att så som du är, som du uppför dig, smetar av sig på alla andra. När det är tufft en dag, så måste du tänka på det att alla har jobbigt från och till. Du kan själv, med ditt eget agerande, höja eller sänka nivån på allihopa. Han sa grejor som: “För att tända ett ljus måste du själv brinna. Brinner du inte själv på uppgiften då är det en omöjlig uppgift att få andra att brinna”.

– Jag gillade också Roger Gustafsson. Han brann för fotboll men brydde sig inte om personlig strålglans. Lägger ner sin själ för att få fram bra ungdomar. Han var väldigt professionell. Otrolig på att planera, för det oförutsedda. Var nästan sådär att "fan ska du ha två bussar till Halmstad, varför då?” “Jo, om den ena pajar". Han brydde sig lika mycket om spelaren som om människan, det var viktigt för honom att vi mådde bra i den kravfyllda miljön som elitidrott är.

Största talang du spelat med eller emot? – Det blir Kim Källström. Han var så dominerande trots att han var så ung. Han kunde själv påverka matchbilden. Göra ordentliga avtryck. Den enda som kan konkurrera där är väl att jag tränade Markus Berg. Men Kim var strået vassare.

Din uppfattning, vad betyder en lagkapten? – Väldigt mycket. För mig, både som aktiv spelare eller när jag var tränare, en kapten som står för något av det som symboliserar klubben, det är grundläggande. Gärna att han/hon genom sin personlighet representerar klubben alla dagar i veckan, även utanför planen. En kapten ska gå i bräschen. Det finns dom som gör det tyst, nästan försynt. Sen finns det rivjärnen, allt däremellan. Markus Karlsson t.ex. var ju en lysande kapten.

Följer du Djurgården/blåvitt idag? – Ja, det gör jag. Jag försöker följa allt jag kan. Ser dom flesta matcherna med dom två lagen. Har lite kontakt med Kjelle Frisk och Bosse sådär. Bosse hörde förresten av sig och sa att jag måste fixa ihop en hälsning till Djurgårdssupportrarna till uppesittarkvällen nu på lördag.

Ska släppa dig strax. Men jag ska berätta för dig att en av mina goda Djurgårdsvänner kom springande med din högerdoja med gräset kvar efter matchen i Bourdeux, han var ganska glad i hatten. Så frågan är, kommer du ihåg det? Fick han den? Eller lånande han den av dig? – Jag kommer inte ihåg det mer, än när du säger det att jag var en sko kort när jag kom hem. Fan vad roligt att han satt den i ett glasskåp också.

Förstår att det kan te sig märkligt för dig, som är så ödmjuk. Men tror det är ett gäng människor som skulle ge sin hörntand för att få din magiska högerdoja från din sista match i vår tröja. – OM han nu fick den, varför frågade han inte om båda?

Med den frågan hängande i luften avslutade jag en nästan på pricken 2 timmar lång intervju. En fin människa med för mig, viktiga värderingar. Han spelade fotboll för att det var kul. Det var viktigt att han och hans omgivning mådde bra. Stefan Rehn en av våra odödliga ikoner.