Häcken hemma – alltid ett sensommarnöje

Jag minns klart och tydligt matchen mot Häcken den första augusti 2015. Med en trupp som inte alls var tippat att hamna högt upp hade vi, på något mirakulöst sätt, gått som tåget. Tack vare ett tidigt mål från Sam Johnson såg det länge ut som att det skulle vara matchens enda – och tillräckligt för att få oss i otippad serieledning.

När Häckens sena kvittering kom i den 81:a minuten kändes det trist, men nästan lite väntat.

Sen, tre minuter senare, fick Sam Johnson för sig från ingenstans att testa att springa från halva plan med bollen. Ett i stunden märkligt beslut, men bara sekunder senare hade han på egen manick satt oss i Allsvenskans förarsäte. Den njutningen höll inte så länge och vi hamnade till slut på en sjätteplats när säsongen summerades.

År 2018 kvitterade Jacob Une Larsson i första halvlek med en vansinnigt vacker boll i bortre krysset. Men även den matchen såg länge ut att bli just oavgjord. Fram tills matchens 92:a minut, då Aliou Badji istället klev fram och såg till att vi hakade på i guldstriden (men även då ytterst tillfälligt).

Vem klev fram 2019 då? Ingen mindre än Jacob Une Larsson. I den 80:e minuten så hade ”Une” bestämt sig för att hänga med på ett anfall, och ingen klagade på det när han gjorde matchens första mål (som länge såg ut att bli matchens enda innan Edward Chilufya gjorde ett vid matchens sista spark).

2020 mötte vi Häcken hemma igen den första augusti – men för en gångs skull vann vi ganska betryggande med 3-1. När vi den första augusti 2021 skulle möta Häcken igen, ett lag som tippats av många att vinna SM-guld men som gått raka motsatsen, så var det väl bara tre pinnar och inget annat som skulle ner i ”gottepåsen”?

Det är korrekt.

Men det gjordes inte utan två självmål, Jacob Une Larsson och några hjärtan i halsgropen. Men trots det så är min slutgiltiga sammanfattning av matchen att det är en väldigt välförtjänt seger. Någon statistiknörd är jag inte och med en snabb titt så inser jag att Häcken hade tre skott på mål, varpå vi hade åtta. 25 skott i sin helhet, jämfört med Häckens 11.

Det var en första halvlek som inte var utan målchanser, och det tog väl bara någon minut innan vår första målchans kom. Just där och då, och lite till, kändes det som att det skulle bli en match mot ett mål. Men så blev det inte riktigt och jag anser att Häcken har lyft sig markant från sitt fiasko (ja, det måste vi väl ändå kunna kalla det?) till start. Per-Mathias Högmo fick återigen stå vid sidolinjen, och det känns som att han kommer hållas högt även hos Häckens supportrar efter säsongen.

När andra halvlek sen blåstes igång så kändes det som att alla fattade att det snart skulle bli mål. Tre minuter senare pangade Witry in 1-0, ett mål som dock tilldelades som självmål (jag tror dock att absolut ingen förutom en rödhårig norrman bryr sig om det). Tio minuter senare var Witry framme igen, men åt fel håll. En egentligen helt korrekt utförd tackling lyckades, på något absurt vis, ta sig förbi Jacob Widell Zetterström och ett oförtjänt 1-1 stod på resultattavlan.

Stämningen dog en aning och min granne sa bittert att ”vi kommer fan torska”. Men om det är någonting jag lärt mig de senaste åren så är det att vi inte längre är det laget som trots serieledning 2015 hamnar på en sjätteplats. Jag sa ”inte en chans, det här löser vi”.

Jacob Une Larsson, återigen, gjorde just det. Med sin klassiska målgest med en högerhand som vinkar uppåt såg han på egen hand att även vinka oss upp i serieledning. Men med en dryg halvtimma kvar att spela så var det inte en självklarhet att matchen skulle sluta just 2-1. Radetinac var ytterst nära ett par gånger att måla.

Det var även BK Häcken – ett flertal gånger. Inte minst i matchens döende minuter. Det är första gången sedan den andra november 2019 för min del som jag står på läktaren och är nervös. Bokslukaren, Djurgårdsprodukten och jätten Widell Zetterström hade dock flera fina aktioner och såg till att stänga igen – även om det var ytterst, ytterst nära några gånger.

När den sista hörnan hade slagits och bollen hade skjutits iväg valde Glenn Nyberg att blåsa av dagens match. Talande för matchen, för säsongen och för han själv vände sig Jacob Widell Zetterström mot klacken. Knäppte av hjälmen, sulade den i gräset – och segervrålade. Det gjorde han tillsammans med mig och drygt 8000 andra.

I slutändan en mycket välförtjänt vinst och en helt okej genomförd match. Med en vecka kvar till årets första ”riktiga” derby kan vi njuta av serieledning ett tag.

Jag vill dessutom lova er att våra spelare kommer göra allt de kan för att se till att vi kan njuta av serieledning även efter att den matchen är slut.