Säsongens andra match och lettiska FK Metta stod för motståndet. Likt förra veckans match mot Västerås befann sig undertecknad återigen på pressläktaren för att både bevittna och skriva (och säkerligen dra för snabba slutsatser trots försäsong) om dagens tillställning.
Tre minuter i ett vandrade de, återigen, ljusblåa spelarna ut på planen i en förvånansvärt stark, och extremt spännande, startelva. Edvardsen, Bengtsson och Piotr Johansson skulle göra sina första minuter i Djurgården, och vi skulle för första gången se en backlinje där Jacob Une Larsson inte fanns som möjlighet.
FK Metta var ett lag som jag personligen hade fruktansvärt dålig koll på, och den som påstår sig ha annat ljuger nog garanterat. Laget är det med lägst snittålder av hela världens toppligor (19,5 år). Djurgårdens brittiska pressvärd påpekade att jag, blott 24 år gammal, således inte kunde drömma om en framtid i laget utan snarare ”would be fucking past it”. Den låga åldern i laget är inte heller på grund av att de har två tolvåringar på mittfältet, utan en snabb lektion av Jonas Dahlquist visade på att det är en lettisk akademi ”ungefär som ett BP”. Laget slutade tredje sist i ligan i fjol, och lagen som hamnade under kära Metta hade samtliga drabbats av poängavdrag. Slutsatsen? Inte bara yngst i världen – utan kanske också sämst.
Inledningsvis var det föga förvånande Djurgården som förde spelet, och allra närmst var Elias Andersson efter bara fyra minuter med en språngnick (eat your heart out, Henrik Larsson mot Bulgarien i EM 2004) som hamnade tätt utanför.
Grå ärtor och bacon är Lettlands nationalrätt, men det bjöds snarare på otroligt stora ytor konstant. Hampus Finndell hade vid flera tillfällen öppen gata, Haris fick springa fritt på sin högerkant och det målchanserna var i princip om varandra.
Lite likt föregående match mot Västerås avtog den tidiga pressen en aning, och vi fick se lite defensiva kvaliteter också. Löfgren fick stå för en fin tackling och Schüller instruerade i vanlig ordning. Piotr såg tämligen pigg ut och var ofta uppe i offensiven. Bengtsson hade inte jättemycket att göra – men jag lär nog återkomma ju längre in i matchen vi kommer.
Elias Andersson (eller Yaya Toure som jag patetiskt försökte mynta i den mixade zonen förra lördagen) stod för en aning svaga hörnor, men han visade även på att han verkligen kan bidra. Ett otroligt lugn i tighta situationer och letar ofta efter djupledspassningar, något jag tror kommer bli väldigt spännande.
Allra närmst efter drygt 17 spelade var Hjalmar Ekdal efter ett ruggigt starkt inlägg av Piotr. Ganska likt nickmålet mot Hammarby, om man tillåter sig minnas tillbaka. Ganska likt, förutom att det då gick i stolpen och ut. Derbyliknelserna fortsatte när det blev lite grinigt när ”Hjalle” sen blev trött på en fuling av Gļebs Kļuškins (tacka Gudarna för ctrl+c och ctrl+v) – och markerade det verbalt till både mannen med det svårstavade namnet men också till domare Tom Ghorbani.
Inte helt förvånande var det, med tanke på skillnaden lagen emellan, att FK Metta körde rejält fysiskt. Det kändes lite som när man spelar i Korpen och man konstant är någon centimeter från att bryta benet. Det fick den gode Bergmark-Wiberg också uppleva när han grinade illa efter en ordentlig satsning precis utanför straffområdet.
Det tyckte kanske Edvardsen också. Med en ordentlig men regelrätt tackling sopade han undan en spelare vars namn jag inte hann uppfatta, och jag vill tro att han nog tog i lite extra. Det genererade dessutom en målchans där han passade fram till ABW vars avslut hamnade tätt utanför.
Nummer 13, Jegors Noikovs, stod kort därpå för en oerhört sen armbåge i Elias Anderssons ansikte. Hur han undvek ens ett kort är ett mysterium som gör Palme-utredningen grön av avund. Det är i skrivande stund inte helt otänkbart att någon kommer skada sig idag, är den spontana känslan. Någon minut efter blev Yunusa Muritala fult tacklad. Av sin egna lagkamrat.
Därför blev det så jävla gott att Haris nickade in 1-0 med en fin assist från Pierre Bengtsson. Det verkade förövrigt vara droppen för tränaren och wifi-lösenordet Gluščuks som valde att göra ett byte efter 32 minuter spelade.
Jacob Widell-Zetterström fick faktiskt även han jobba lite efter det. Kaptenen Vientiess stod för en fin nick men JWZ för en ännu finare räddning. Den som sett Djurgården live har redan märkt av det men jag slås varje gång av hur kommunikativ han är, och trots sina få år inom proffsfotbollen är han helt orädd att göra sig hörd. Och hörd gör han sig absolut tack vare en röstkapacitet som skulle göra honom till världens bästa capo, om han någonsin funderar på att extraknäcka. Ett fullsatt derby och han hade inte ens behövt en megafon.
Inför andra halvlek byttes Schüller och lite tråkigt nog även Edvardsen ut, och ersattes av Eriksson och Ademi. Det går som vanligt inte att dra några slutsatser i en försäsongsmatch, än mindre när det är mot ett gäng arga lettiska femtonåringar. Edvardsen såg helt okej ut anser jag, men märkbart ringrostig och inte helt i form. Är oavsett vad helt övertygad att det är en utvecklingskurva som kommer gå snabbt uppåt.
Ademi var en av de mer intressanta lirarna mot Västerås och såg direkt pigg ut vid sitt inhopp. Han har en imponerande balans och med mer självförtroende i sig kommer han vara en ruggigt spännande kantspelare under säsongen. Även om förhoppningen såklart är att han ska mynna ut i en startspelare är han just nu en spelare som kan komma att bli en riktig ”super-sub”, tror jag. Mot lag med trötta ben sista kvarten kan han nog åstadkomma mycket gott.
Det går inte heller att inte poängtera Hampus Finndell. Hade någon sagt till mig för några år sedan hur bra han skulle vara idag, så hade jag nog främst blivit imponerad av att träffa en person som kan se in i framtiden – men jag hade inte heller trott det. Han spelar med ett lugn och ett självförtroende som jag tror ytterst få 21-åringar har.
Mitt i min kärleksförklaring till den ynge mittfältaren blev det hett på planen. Fedorovics stod för en ful tackling på Radetinac, och valde att därpå skjuta bollen på den liggande Haris. Exakt noll i publiken blev därmed förvånade av att Radetinac således valde att flyga upp i ren ilska. Det måste poängteras att han var lika arg på ungefär hela FK Metta även under första halvlek, och det tycker jag inte är något negativt. Fint att se en sådan passion i en sådan betydelselös match som denna.
Och SATAN vilket jävla drömmål Albion Ademi bjöd på sen. En ruskigt vacker dribblingsaktion och en mycket fin assist av Mange – och bombsäkert avslut. Kan han hålla i denna nivå när vi inte möter denna typ av lag kan det bli en oerhört rolig säsong för honom. Konkurrensen är skyhög – och det är aldrig negativt.
Tyvärr uppstod ett enormt slarv från Hien i försvaret efter dryga timmen spelad, något som Puzirevskis kapitaliserade fullt ut på. Avslutet var ett oerhört fint sådant, men det är lite oroväckande med oprovocerat och nonchalant slarv i backlinjen. Nu är jag ingen expert i någon form inom något område, men jag både tror och hoppas på ytterligare en utlåning för honom i år. En mittback till känns spontant som att det är högt upp på Bosses köplista, med det sagt. Det var dessutom ett flertalet genuint slarviga aktioner från Isak kort därpå. Sen är det givetvis bättre med dessa misstag under försäsongen, istället för i tävlingssammanhang – men just nu osar han inte speciellt mycket trygghet.
Den sista halvtimmen var tämligen chansfattig, där det närmsta vi kom var skott som hamnade i famnen på inbytte Sorokins. Men precis innan 90 spelade minuter, tack vare fint förspel av Leo Cornic, fick Banda återigen skrivas in i målprotokollet. Ett mycket fint avslut till 3-1, som också blev slutresultatet. Det var dock nära att bli fyra, efter en imponerande soloräd av Joel Asoro i matchens sista minut – som dock avslutades med ett mindre imponerande avslut.
Matchens sista spark var den av Vapne när han oprovocerat och frustrerat sparkade ned Ademi. Käck var snabbt framme i vanlig ordning och slängde käft, innan domaren delade ut det röda kortet. Att det skulle bli ett rött i denna match förvånade nog ingen, men att det skulle dröja nittiotre minuter gjorde nog det.
Summa summarum är att vi fortsatt är obesegrade 2022, vilket förvisso inte säger allt för mycket. Men jag tycker vi gör en helt okej insats idag och jag är mest glad över att ingen blev skadad, för nog fanns den risken. Ademi gör en mycket fin insats idag tillsammans med nyförvärven Piotr och Pierre – och jag är mer taggad än på länge på att se detta lag under kommande säsong.
På återseende!