Ännu en vinst i försäsongen – signerat Radetinacs vänsterfot

Fjolåret blev året där vi äntligen fick gå på fotboll igen, om än i gradvis ökning. Men ungefär samtidigt som säsongen var över kom restriktionerna tillbaka, och de första matcherna under 2022 blev precis som i fjol med en avsevärt mindre mängd supportrar. Det positiva var att man enkelt kunde höra Jacob Widell Zetterströms imponerande stämma och generellt skitsnack på planen, men i övrigt var det en tydlig avsaknad av supportrarna.

Människan är dock som sådan; bara några minuter efter att ha hört Sofialäktaren i sedvanlig charm så kändes det hela precis som vanligt igen. Och när de pyrotekniska pjäserna avlöste varann på Sofia gjordes det detsamma på bortasektionen (med i princip fler poliser än supportrar). Det kändes således inte som senast när vi mötte de argsinta tonåringarna i FK Metta, utan mer som att det äntligen var dags på riktigt igen. Jag är dessutom villig att satsa pengar på att de är de mest högljudda 10 minuter vi stått för i en träningsmatch någonsin, och det är ju såklart inte speciellt förvånande. Extra krydda kring det hela är ju dessutom Lillestrøms supporterkopplingar till Hammarby (ett faktum som kanske inte överraskar någon).

Men spelmässigt då? Det är en tämligen stjärnspäckad trupp som äntrade Stockholmsarenan, kanske enbart bortsett från målvakten på bänken som istället för Vasyutin blev Picornell. Annars var det högkvalitativt på alla delar av planen. Trion Edvardsen, Wikheim och Radetinac har jag i skrivande stund stora förväntningar på. Att laget var såpass bra som möjligt är givetvis inte heller en superskäll med tanke på att cupen närmar sig, och Kim nämnde innan matchen att "i att försöka trycka upp alla så långt det går utifrån var de ligger”.

Inledningen var böljande fram och tillbaka, men med fördel för vår egen del. Det var dock efter en kommunikationsmiss som Lillestrøms Helland kunde avancera ensam mot Piotr Johansson, där den sistnämnde dock löste det galant. Det känns dock redan nu rätt tydligt att Lillestrøm är det bästa laget som vi mött under försäsongen, och varenda miss och chans till läge kapitaliseras på.

Efter 25 minuter spelade så vill jag väl, kanske mest för sakens skull, lägga till att det är en ganska tam match (i brist på bättre ord). Inte allt för mycket som händer och ännu ingen superfarlig chans. Wikheim har dock stått för positiva aktioner, och Ekdal fick springa för glatta livet för att hinna först till en djupledsboll. Men i övrigt – tämligen chansfattigt. Edvardsen hade även en stund senare en fin kombination med Wikheim som dock genererade i noll.

Spontant är känslan att Lillestrøm spelar rätt tryggt med att parkera bussen och har inga problem att låta oss ha bollen. Det kan dessutom vara till vår fördel att få träna på det i en match som betyder föga, då jag misstänker att fler matcher än någonsin kommer vara mot just en låg defensiv. Stundtals har dock norrmännen fått en rad mängd tvivelaktiga beslut med sig genom Glenn Nyberg, men där kan det ju vara så enkelt som att jag är en aning partisk i frågan.

Farligaste läget, och kanske det första RIKTIGA läget, kom efter 37 minuter spelade. Rasmus Schüller fick efter ett fint samspel mellan Pierre Bengtsson och Gustav Wikheim chansen att klippa till på halvvolley – men stoppades genom en fin parad från målvakt Hedenstad. Bara minuter efter fick Schüller chansen igen, denna gång på direktvolley och rakt upp mot krysset. Men den här jävla Hedenstad stod återigen för ännu en fin räddning. Det som inledningsvis skrevs som en ”böljande match” stämmer således inte längre. Liten jinx av mig då vi direkt därpå återigen fick se prov på Jacob Widell Zetterströms kvalitativa räddningar efter en fin sådan på Svendsens avslut. Efterföljande hörna orsakade en bokstavlig käftsmäll på JWZ, men efter lite medicinsk assistans så verkade det spontant rätt så lugnt.

MEN HELVETE OCKSÅ VAD VACKERT. 2 minuter in på övertid drar Haris ”Bangers Only” Radetinac in sitt ohotat snyggaste mål i karriären. Med fel fot. Det var lite som att spela FIFA och använda ett klassiskt precisionsskott med Arjen Robben. Otagbart – rakt upp i krysset. Jävlar, vad snyggt. Mannen som i år fyller 37 åldras onekligen som den finaste sortens vin.

Inför den andra halvleken byttes Wikheim och Bengtsson ut, och in klev istället Elliott Käck och Joel Asoro. Det tog därefter bara några få minuter innan Lillestrøms Lars Ranger tog vara på den icke-existerande kommunikationen mellan Widell Zetterström och Käck – och var ytterst nära att sätta in kvitteringen.

Men sen var det väldigt likt den första halvleken med ett DIF som styrde och ställde. Haris fick efter 53 minuter en fin möjlighet till inlägg som dock stoppades av Nordeuropas tydligaste hands. Trots ett fint Sofialäktaren-tryck och övriga ljud hörde man oerhört tydlig hur bollen daskade till på otillåtet område (för förtydligande: handen). Det gjorde Hampus Finndell och kanske allra främst Magnus Eriksson väldigt tydligt till domaren som jag några rader upp redan kritiserat en aning.

Jag måste verkligen slå hårt på Haris-trumman idag. Han går in i varje duell och tar varje löpning som om hans liv står på spel. Kort efter straffsituationen sprang han snabbare än någonsin och lyckades hålla bollen i spel, vilket i sin tur resulterade i ett fint inlägg från Eriksson och en nick från Edvardsen som dock seglade över.

Sen var det en liten stund där mitt referat fick sättas på paus när jag ”tvingades” förbereda lite frågor inför den mixade zonen. Det var inte allt för mycket som hände dock, ska sägas. Radetinac hade fortsatt mycket boll, Edvardsen visade ännu en gång upp en riktig stark fysik när han i princip mobbade omkring det norska försvaret och jag tycker även Joel Asoro hade några bra aktioner. Han hamnade dessutom i ett fint läge att utöka ledningen, men jag tror att det hade behövts en pass i det fallet till Edvardsen för att göra just det – och inte gå på avslut själv. Men i slutet av dagen är jag en ideell, kortväxt skribent medan Asoro faktiskt jobbar med detta till vardags. Men han borde nog ha passat ändå.

Edvardsen och Schüller fick bytas ut mot Elias Andersson (som gjort det mycket bra i år, tycker jag) och Kalle Holmberg. Schüller gör en helt okej insats, mest märkbart hans två rejäla målchanser i första, och Edvardsen likaså. Jag är dock helt övertygad att de har betydligt mer att ge.

Elias Andersson (jag antar att smeknamnet ”Yaya Toure” inte är helt vedertaget än va?) behövde inte heller många minuter för att visa upp sig. Ett tungt och fint skott som dock i slutändan räddades rätt så enkelt. Men kul med spelare som skjuter från distans – en spelartyp som vi inte haft allt för mycket av på senare år.

Det tog väl 82 minuter innan Lillestrøm lyckades med en press som varade längre än tio sekunder. Ett flertalet tunga skott, som förvisso landade rakt på försvarande blåränder varje gång. Uppfattningen är dock att vi känns en aning tryggare i defensiven och jag är inte alls lika nervös när vi inte har bollen som jag varit under tidigare år. Den främsta anledningen till det är ju å andra sidan att den här matchen inte betyder något, och när vi är i tävlingssammanhang igen så kommer jag med största sannolikhet vara lika nervig igen. Slutsatsen av den spaningen? Att den var ganska dålig, va?

Asoro har sedan sitt inhopp några enstaka goda aktioner, men känslan är att han har rätt svårt att få det att lossna. Krigarinställningen går inte att förneka, men det är inte många gånger (om någon) han kommer förbi sin gubbe. Det blir nog således att han kommer fortsätta hoppa in ett tag framöver, gissar jag.

Med bara minuter kvar var det nära att ledningen utökades genom Ekdal, men slutade i hörna. Det blev i sin tur en misstänkt variant från Elias Andersson som drog en hård cross till ”Mange”. Träffen från den sistnämnda kunde jag visualisera skulle vara klockren och segla in i krysset, men det blev verkligen tvärtom. Jag kände mig lite elak när jag som reaktion på den missen skrattade så mycket att jag råkade spotta på min egen datorskärm. Eller jag kände mig nog mindre elak och mer smått dum i huvudet.

Men med det sagt blev det inte mer än så – men vi fortsätter in i cupen som obesegrade i träningsmatcherna. Alltid ett gott tecken! Ingen som är direkt underkänd idag men bäst idag vill jag nog säga att Hampus Finndell är. Han är, som vanligt, ett underbart nöje att bevittna.

På återseende!