Det satt långt inne – men Edvardsen botade den existensiella ångesten

Jag har länge funderat på hur jag faktiskt ska strukturera upp dessa texter. Det har blivit någon form av live-referat med en återkommande blandning av olika tempus; imperfekt och presens. Vi får väl se hur det går.

Det var en imponerande ljudkuliss som blåränderna och de grönklädda möttes av vid inmarsch. Sofialäktaren var långt från fylld till bredden, men den spontana känslan var att den var betydligt mer populerad jämfört med tidigare års gruppmatcher. Det var dessutom en mer taggad publik jämfört med senast mot Lillestrøm (även om det redan då var stundtals ruskigt bra) vilket märktes redan vid Hey Jude- och efterföljande inmarsch. Även så när spelarna presenterades, där Radetinac otvivelaktigt mottog högst jubel.

Första halvlek Startelvan var densamma som senast mot norrmännen, vilket är föga förvånande – men som ändå bådar gott. Det känns alltså som att startelvan satt sig rätt bra, och det är nog ingen som säger emot vid ett snabbt påpekande att mittfältet blir svårt att rucka på. Elias Andersson hade nog haft lättare att ta en startplats i Liverpool just nu.

Den absoluta inledningen bådade gott för den neutral. Tidigt misslyckades Pierre Bengtsson rejält med en bröstpass till Jacob Widell Zetterström, där den sistnämnde fick sträcka ut sina (jätte)långa ben och parera. Direkt efter fick Wikheim en möjlighet, men efterföljande klackförsök lämnade mycket att önska.

En sak som jag säkert inte är först med att upptäcka är Jacob Widell Zetterströms förmåga, likt allas vår älskade Pa Dembo Touray, att snabbt få iväg ett utkast över halva plan. Även om varken Edvardsen eller Wikheim drog någon nytta av det vid en snabb kontring är det ett ess i rockärmen som vi säkerligen kan ha användning för längre fram.

Något som saknats markant under den breda massans frånvaro under träningsmatcherna är hetsen vid uteblivna frispakar. Efter att Ekdal dragit på sig en frispark i offensivt straffområde (oklart varför) var det flera lägen där Al-Hakim fick höra vår kära publiks missnöje. Inte minst när Fredrik Krogstad höll i Wikheim som om att Krogstad kapsejsat ute på ett stormigt hav och Wikheim var hans enda flytväst. Någon frispark var det dock, enligt Al-Hakim, inte tal om.

Efter 25 minuter spelade fick vi äntligen se genuint fina fotbollsaktioner. Efter fint förspel av Piotr Johansson, som verkligen kan det här med att slå millimeterperfekta inlägg, var det nära att Wikheim kunde sätta dit ettan. En sämre träff som istället blev till pass – där Radetinac försökte med matchens andra klack, men inte heller den hittade sig fram till nätmaskorna.

Wikheim blev även direkt involverad i en frisparkssituation, som var mycket misstänkt ha varit innanför straffområdet. Det försökte han även desperat förtydliga för Mohammed Al-Hakim, men utan framgång. Efterföljande frispark var en mycket fin och hårt slagen sådan från Victor Edvardsen, som så när överlistade Frödig i målet. Känslan är alltså att han kommer stå som frisparksskytt vid flera tillfällen.

Brages kanske bästa chans, bortsett från den tidigt i början efter Bengtssons miss, kom ungefär 10 minuter innan halvtid. Joakim Persson avancerade framåt, kanske en aning för enkelt, men stoppades av Widell Zetterströms sedvanligt akrobatiska förmåga. Har faktiskt tänkt på det – att hans räddningsstil gör att man aldrig riktigt vet om det är en superräddning eller en TV-räddning.

Andra spaningar från första halvleken är att Piotr Johansson är en superstark högerback som sällan går bort sig. Wikheim vågar utmana och ta för sig redan i sin andra match, vilket är riktigt härligt att se och jag tror vi har något fint på gång där. Edvardsen känns en aning lack på planen och får inte allt för mycket boll att spela med, utan hamnar istället väldigt långt ned i planen vid flera tillfällen. Mange Eriksson gör en rätt svag första halvlek och samspelet med Edvardsen är långt ifrån fullt fungerande just nu.

Första halvlek alltså långt ifrån förväntningarna, och efter att ha sett Wikheims straffsituation kan vi även fastslå att det var straff. Men önskan idag är ju att det inte står och väger på det sen efter 90 minuter spelade.

Andra halvlek Fyrtiofyra sekunder av andra halvlek innan det small till på riktigt. Bengtsson fick lossa på vänsterdojan och visade att det gömmer sig mycket kraft där i, men Frodig i Bragemålet lyckades sträcka ut och få ut bollen till hörna. Det verkade dock som att han några minuter senare behövde medicinsk assistans på sin hand som följd. Uppdatering: Kändes mer som klassisk time-wasting. Han ser ut att må bra.

Det finaste med att skriva för en sida där mitt supporterskap får lysa genom precis hur starkt som helst är vid tillfällen som dessa. Izountouemoi (tacka vet jag ctrl+c) gick ned ”skadad”, och trots fortsatt spel (då det alltså inte var snack om någon huvudskada) valde Al-Hakim att blåsa. Väldigt oklart varför. Men Izountouemoi fick det tufft under resterande del av matchen, minst sagt.

En av försäsongens ljusglimtar, Albion Ademi, fick precis innan timman spelad avlösa Wikheim. På vårt forum var diskussionerna många kring Wikheims insats. Jag och många fler tyckte den var klart godkänd, medan andra tyckte motsatsen. Men det lämnar vi där. Ademi blev snabbt inblandad i mycket; bland annat fick han chansen att placera den i yttre (men träffade snarare Slaktis) och vid ett mycket bra läge behövde han bara träffa Edvardsons skalle (men träffade absolut ingen). Men jag tycker ändå starkt om den lille karln. I en sån här match där han får driva mycket boll och vika inåt så har han mycket att ge.

Vid den 71:a minuten kunde Brage, egentligen från ingenstans göra en snabb kontring. Fint inlägg och fin nick – men en monstruös räddning signerad JWZ. Det är dock en bittersöt räddning som inte känns lika härlig som den hade kunnat – med tanke på att vi aldrig skulle vara i behov av en matchavgörande räddning mot Brage. Kort därpå möts Holmberg och Elias Andersson in, och Radetinac och Finndell tackade för sig.

Likt Ademi kastades Holmberg direkt in i hetluften. Efter ännu en klassisk Al-Hakim fuck-up fick han möjligheten från nära håll, men Frodig stod återigen i vägen. Men det måste vara mål där.

Den inledningsvis spekulationen kring min blandning av tempus tappades således där. Jag frågade en Pac Man-älskande SLO en halvtimma innan målet hur jag bör bete mig vid mål som ackrediterad på pressläktaren.

Sorry, men det sket sig. Jag har stått på Sofialäktaren i ett decennium och glömde var jag var. Det var länge sen man fick köra ett sånt måljubel, och det har jag nog fan behövt efter en restriktionsfylld ångestvinter. Tack för det, Edvardsen.

Men det var också en kvart kvar när målet kom. Varje år slås man av det. Den här jävla ångesten som ständigt gör sig påmind. Jag hade gärna varit utan den mot Brage i cupen, men nu är det som det är. Eftersom jag skriver dessa texter ”as we go” så är det just nu tio minuter kvar och jag mår… fruktansvärt.

Målet kändes som det var självförtroendeingivande (duh) för Edvardsen, men även assisterande Holmberg. De hade ett gäng fina aktioner tillsammans, och om det offensiva bytet där Holmberg byts in mot slutet av matchen blir återkommande så tror jag absolut det väntar fler sådana.

Av samma förklaring som innan, den kring ångest och nervositet, var det svårt att analysera och rapportera från matchen. Förståeligt nog blev Brage mer offensiva, och vi defensiva. Det kändes därför inte någonsin speciellt behagligt och det blev inte heller bättre när fjärdedomaren Jasmin Svakra drog upp fyra minuters tillägg (som kom till på grund av ett enormt maskande från Brage själva). Brage hade inte få chanser, och det var vid flera tillfällen rätt stökigt framför egen bur.

OCH så blev det. 1-0 och årets första tre pinnar inkasserade. För det tackar vi Holmberg och Edvardsen för en kort stunds briljans. Matchen i sin helhet? Väldigt dålig. Men det drar vi ett streck över och hoppas på en bättre match borta mot BP den 27:e.

Jag orkar inte rapportera mer. Jag har för mycket ångest som inte riktigt lagt mig än. Tack för idag.