Djurgårdens IF

”Vi ska vara redo att gå över lik för att vinna”

Aftonbladet

för 3 månader sedan

Vitberget i Skellefteå ligger insvept i en grå, duggande sensommarväta och trots att berget är halt som en nyfångad karp rör sig Jonathan Pudas lätt och ledigt från sten till sten. 

När fotografen tar fram sina rökpatroner berättar Pudas att han tidigare under sommaren använt en liknande pjäs i samband med ett bröllop, och att det höll på att sluta med en flint.

Skellefteå AIK-backen har precis inlett sin tredje säsong i klubben, det sista på kontraktet vilket säkert gör många magar på västra stå oroliga.

Genom att vara sur, kompromisslös och lyhörd har han knutit särskilda band till supportrarna, och supportrarna till honom.

”Pudas förstår läktarkultur, han förstår och respekterar att vi kan vår grej, och att han kan sin.”.

Det är klart att en spelare som i varenda skridskoskär försöker ge näring åt ”vi mot dom”-känslan blir populär i Västerbotten.

Den som kan svensk ishockeyhistoria begriper varifrån instinkten kommer.

– Jag är född och uppvuxen i Kiruna, mitt föräldrahem finns inte kvar, det är jämnat med backen på grund av gruvan, men mina föräldrar bor kvar i stan och jag är där så ofta jag kan. Sedan jag var liten har jag sett hur rivaliteten däruppe delar staden i två läger, och vilken glöd det kan skapa i människor.

Under 60-, 70- och 80-talen gick IFK Kiruna och Kiruna AIF en infekterad kamp om hockeyherraväldet i gruvstaden, och trots att Jonathan Pudas föddes 1993, sju år efter det sista klassiska derbyt ursprungsklubbarna emellan, fick han tidigt lära sig vad rivalitet betyder.

– Ja, det växte jag upp med. Min pappa (Stefan) och farbror (Lennart), pappas tvillingbror, har båda spelat i IFK Kiruna så jag är IFK:are. Djupt rotad IFK:are. Även om inte klubbarna fanns där när jag var ung så levde rivaliteten vidare. AIF:arna var kanske mer benägna att berätta historierna om hur det var förr men nu har det blossat upp igen, det är som att det har legat och pyrt hela tiden. 

Pudas-bröderna i IFK… de låter ju helt livsfarliga.

– Ja, de hade värre temperament än man själv.

Efter ett år på ”vanligt” gymnasium packade Pudas sina flyttkartonger och drog till Skellefteå som 17-åring.

Han ville inte flytta tidigare, han kände sig inte mogen, och det var först när Hans Wallson, gammal IFK:are och senare tränare för Skellefteås J18-lag, tog kontakt som det bar av.

– De där åren fick jag på nära håll se hur Skellefteå blev svenska mästare. Då kände jag ”det där vill jag också göra”.

Efter juniortiden blev det två säsonger i Karlskrona och ytterligare två i Brynäs där han var med och förlorade den sjunde avgörande SM-finalmatchen mot HV71 säsongen 2016/2017.

– Den där förlusten var brutal. Ren ångest. Och det känner jag av fortfarande. Jag har
ännu inte sett ett enda byte från den sista matchen.

När han senare fick chansen att återvända till Skellefteå fanns det ingen tvekan.

– Det är en jäkla förmån att få spela för en klubb som man brinner lite extra för, och brinner man för sin arbetsgivare är man beredd att hela tiden offra lite till. Det ger en extra drivkraft både till träning och match. 

Skulle du kunna hitta samma känsla någon annanstans?

– Det är klart att det är speciellt eftersom jag gick gymnasiet här men det handlar om inställning också, så klart. Och sedan underlättar det om det finns rivaler, och det gör det här. Vi möter Björklöven på försäsongen, och Luleå under säsong. Hatmöten. Det är en skön känsla när alla sluter upp, laget och supportrarna, när två städer går upp mot varandra. Jag har ju sett det i Kiruna. När alla är beredda att göra det där lilla extra på isen och på läktaren, det är jag svag för. 

Utöver Björklöven och Luleå, finns det något annat lag du ”hatar”?

– Det här får man ju knappt prata om, men jag har svårt för Djurgården. När vi möter Djurgården möter vi inte bara Djurgården, utan hela hockey-Sverige känns det som. Och media som alltid skriker efter att få Djurgården till final. Det kan störa mig så in i helvete, så det gör ingenting om de får gå på semester tidigt.

Du menar att etablissemanget vill ha storstadslagen i final?

– Ja, och det märks i hur de är med och påverkar vissa beslut. Vissa har jagat Jocke Lindström och målat ut honom som kriminell, samtidigt låter man andra komma undan helt och hållet. Den typen av drev blir svåra att stå emot för disciplinnämnden och jag tycker att fler borde vara försiktiga med sina åsikter om hur många matcher en spelare ska stängas av hit och dit. Det påverkar.

Är du en bättre hockeyspelare när du är arg? 

– Ja, jag tycker det är svårt att spela när jag inte är arg. Grundarg är man väl hela tiden, men för att bli riktigt arg behövs en lång slutspelsserie eller ett derby.

Du verkar inte särskilt arg.

– Inte utanför isen, men på. Träningsmatcher och CHL-matcher, då är det svårt att bli förbannad. Det är därför rivalitet är viktigt i hockey-Sverige. För att hålla igång intresset. Men i dag är det svårt att prata om de här sakerna. Det är så tillrättalagt, allting. Ordning och reda. Fansen får knappt ha ett tifo på läktarna, de får inte sjunga vad de vill utan allt ska kontrolleras och vara så ordnat och fint.

Får man säga man hatar en annan klubb?

– Jag tycker man kan säga så, den meningen… jag tycker att i Sverige i dag ska man lära alla barn att det inte finns något sådant. Alla ska vara extrema förebilder hela tiden, men samtidigt vill alla se känslor. Det är en omöjlig ekvation. Folk vill att spelarna ska gå utanför ramarna och sticka ut, men när någon gör det blir det ett helvete, då får man ingen uppbackning. Om någon slår av klubban mot ribban efter en förlust i en viktig match så blir det snack. Föräldrar kanske borde bli bättre på att förklara för sina barn varför spelaren slår av klubban, och kan slå av klubban, men inte barnet. Man kan vara en riktigt bra förebild trots att man slår av en klubba. 

Pudas stannar upp en stund, det märks att han tycker att ämnet är viktigt men han förstår samtidigt laddningen i det, och han väger
orden varsamt för att det inte ska bli fel.

– Vi är så rädda för att misslyckas här. Det ska inte finnas några betyg i skolan, vi ska inte räkna tabeller eller resultat. Men misslyckanden hör till. Allt är inte bra och rättvist överallt, hela tiden. Det är klart att man ska sträva efter rättvisa men det finns rättvisa som är viktig, och rättvisa som är mindre viktig. Sporten visade mig tidigt att allt inte är rättvist, och det lärde mig någonting. 

Vad?

– Att livet inte är en räkmacka. Att man inte får någonting gratis. Sport är inte alltid rättvist, och ska inte vara det heller. Domaren är en faktor och ska vara det, jag tycker inte att de ska gå till tv:n varenda gång för att kolla om ett mål är korrekt eller inte. Ibland blir man bortdömd och så ska det få vara, tycker jag.

Om du fick bestämma över svensk ishockey en dag, vad skulle du göra då? 

– Svårt. Men kanske att man inte försöker tona ner en rivalitet, eller känslorna. Domarens direktiv i dag är att städa undan i matcherna, så fort som möjligt, det är nästan viktigare än själva matchen. I slutspel tillåter de mer, de
petar inte så mycket och då blir det också ett helt annat flyt och gnista i matcherna. Släpp pucken snabbare vid tekning. Strunta i att ta vissa kvittningsutvisningar. Lite gruff ska vara tillåtet, det väcker känslor.

Det brukar dyka upp ett powerbreak i helt fel läge också.

– Ja, och man får inte elda på med bilder på jumbotronen. Allt är reglerat och styrt, man får inte visa bilder på när motståndarspelaren filmar hur många gånger man vill. Det borde vara tvärtom. Gasa på, för det väcker arenan till sinnes.

Domarkameror? 

– Nja, domarna är ju aldrig så trevliga som när de har kameran på sig. Om det nu finns någon som tycker det är intressant så kan jag köpa idén, men däremot tycker jag inte att det ska finnas kameror i omklädningsrummet. Där ska det vara skyddat.

För att vara en spelare som känner ”att han inte kan säga vad han vill” så är han hyggligt frispråkig ändå, Pudas.

En sak som är slående under intervjun är att han väldigt sällan pratar enbart om laget, i stället är matcherna – med alla framgångar och motgångar som lurar längs
vägen – något laget och supportrarna tar sig an till-
sammans.

– Det är viktigt att vi på isen får supportrarna att känna sig delaktiga. Det ska synas att vi jobbar för klubben och jag sätter en prestige i det. Visa glädje, våga vara grisig, aldrig städa av en match, alltid ge hundra även om det inte känns bra. Vi ska vara beredda att gå över lik för att vinna… och ta inte det bokstavligt nu för då får jag väl ett samtal från SHL-kontoret... (skratt).

Du pratar ofta med fansen?

– Det hör till, att mötas. Jag träffar många här i hallen och jag känner igen de flesta som står i klacken. Vi i laget har haft möten där de har berättat vad de behöver av oss för att gå igång, för att kunna elda på, och där är starten på matcherna viktig. Den ska vara rivig, vi ska smälla på, starta matcherna intensivt för att få med oss publiken. Vi kan inte bara komma hit och stämpla in och ut.

För ett år sedan var det supportrar runt om i landet som skrev ”SHL – HOCKEYMÖRDARE”. Vad kände du då?

– Tuff fråga. På ett sätt var det trist att det behövde ta energi från sporten vi alla älskar, men samtidigt var det häftigt på något sätt. Att se hur alla supportrar slöt sig samman.

Ni har ett sjunkande publiksnitt här i Skellefteå, beror det på att ni inte har gjort som fansen har velat? 

– Kanske, men det hänger också ihop med tv-biten, och så ser det väl ut på flera håll i SHL. Jag tror att polletten har trillat ner hos vissa. Utan ståplats blir det ingen stämning, och är det ingen stämning kommer det inget folk. Det är livsfarligt att ta den delen av publiken för givet. Det känns som att många klubbar har lagt sitt fokus på områden som ger störst inkomst, på restaurangerna till exempel, men man kanske borde börja i en annan ände.

Intervjun närmar sig sitt slut, på drygt 50 minuter har Skellefteå-backen sagt mer än vad många ishockeyspelare mäktar med under en hel karriär.

Med ett utgående kontrakt kanske vi får se en ännu argare Pudas den här säsongen.

– Jag trivs här och min förhoppning är att bli kvar här en längre tid, men de ska ju vilja ha mig kvar också.

Vad drömmer du om som ishockeyspelare?

– Landslaget, förstås. Det har jag alltid drömt om. Och SM-guld. Jag vill känna hur det känns att bli mästare. Jag vill vinna med ett lag, och alla fans, för det innebär att man blir polare för livet. Det ultimata hade förstås varit att vinna här i Skellefteå.

Och när får vi se dig ”på räcket”?

– (Skratt)… jag hoppas hålla mig skadefri så att jag får vara på isen, men åker jag på en skada i slutspelet så måste jag hitta ett sätt att bidra, då är det långt ifrån omöjligt att jag ställer mig på västra.