Djurgårdens IF,

ajk

Laul: Kujovic till Djurgården kan ha dödat guldstriden

Aftonbladet

för 4 månader sedan

Det var då, runt 21.45 på tisdagkvällen, som Djurgårdens sportchef bekräftade ryktet som florerat under dagen: Kujovic är klar.

Anfallaren har skrivit på för 2,5 år och ansluter från Fortuna Düsseldorf i nästa vecka.

Därmed fick vi till slut en ordentlig deadline day-bomb. En som small så det hördes inte bara till Solna och Södermalm, utan hela vägen ner till Malmö.

Om inte Djurgården redan hade legat etta i tabellen skulle jag kallat detta för en game changer. Nu konstaterar jag i stället att om Emir Kujovic är lika bra som när han lämnade allsvenskan 2016 ser jag inte längre vad som kan peta ner Djurgården från förstaplatsen.

Det enda som inte har fungerat hundraprocentigt i Djurgården senaste månaderna är det centrala anfallsspelet. Mohamed Buya Turay är snabb, rörlig och svårstoppad en-mot-en, men ingen poängmaskin. Inget anfallsmonster. Inget luftvapen.

Kort sagt; han är inte Emir Kujovic.

Nu har Djurgården både den snabba, rörlige Buya Turay OCH den stora, starke Kujovic och herregud, jag blir skakig bara jag tänker på det; ska Djurgården faktiskt vinna allsvenskan? Före Malmö FF och AIK? På riktigt? Bara en dåre vågar räkna bort Djurgården nu.

Men – så var det ju det där om:et. OM Kujovic är lika bra som senaste han var i allsvenskan. Om det inte vore för om…

2015 vann Emir Kujovic den allsvenska skytteligan på tunga 21 mål, våren 2016 drämde han åtta till innan flytten till Gent i Belgien – där det roliga tog slut.

Verkligen slut. Bom stopp.

Sedan dess har Emir Kujovic i princip inte spelat förstaligafotboll och knappt gjort ett enda mål i någon lägre seriesammansättning heller. Ett inhopp där, snubblat in en boll i någon vänskapsmatch där… nä, Emir Kujovic senaste utlandsäventyr har varit en ren tragedi. Jag hoppas att han åtminstone har fått bra betalt för att värma bänkar och harva runt i reservlag.

Det är därför jag inte vågar slå på stora trumman. Jag vet inte vilket skick Emir Kujovic, 31, är i dag. Går det att veta? Vet ens Djurgårdens sportchef Bosse Andersson? Well, allt det där återstår att se och oavsett har Kujovic kritat på för 2,5 år.

Det var mycket Djurgården denna sista dag på det svenska transferfönstret. Ex-djurgårdaren Felix Beijmo återvänder till Sverige från Werder Bremen dit han såldes för sensationellt många miljoner i fjol, men har inte fått spela en minut A-lagsfotboll utan skickades rakt ner i reservlaget utan nyckel.

Nu blir det spel på lån i guldkonkurrenten Malmö FF i stället, och då blev det förstås ett jävla liv bland fansen. Eller blev det verkligen det? Så gick snacket om Tobias Sana också när han återvände till IFK Göteborg härom dagen. Men när han byttes in på Gamla Ullevi i går så drunknade busvisslingarna i applåder. Jag tror det är grovt överdrivet allt det här. Det är charader. Det är ingen som är arg på riktigt. Alla förstår, men gör sig till lite. Den stora majoriteten fotbollsfans har inga som helst problem med att spelare kommer och går och väljer andra klubbar ibland. De inser att den mest konstruktiva vägen är att hylla trotjänarna, inte hata flyttfåglarna.

En del pliktskyldiga protester bland internetkrigarna hördes förstås trots att Djurgården inte behövde förstärka på högerbackspositionen eller ens har någon djupare relation med Beijmo. Den förre Ängby IF- och BP-spelaren gjorde två säsonger och drygt 30 matcher i djurgårdströjan innan Werder Bremen-affären som bidrog med ett gäng viktiga miljoner till klubbkassan.

Själv uttryckte Felix Beijmo saken klokt i en intervju med Kvällsposten:

– Skillnaden är att deras hjärtan klappar för Djurgården men det är inte deras karriär. Men det här är min karriär och mitt jobb. Jag måste vara yrkesmässig.

Malmö FF har av allt att döma lånat in en begåvad person, men frågan är – precis som när det gäller Kujovic – hur vass är han här och nu efter ett år i frysbox? Det skulle förvåna mig om höstens historieskrivning handlar om att Felix Beijmo blev guldjokern som sportchefen Daniel Andersson landade i sensomras.

Se artikel ovan.

AIK visste vad de fick, ”Nabbe” vad han kom till. Acklimatiseringen blev kort, leverensen omedelbar. En klassvärvning, både kortsiktigt och långtsiktigt. Dessutom en spelare som kan användas på flera olika positioner vilket kan vara nog så avgörande en stökig höst med mycket matcher.

Malmö gick in i säsongen med relativt få försvarsspelare och dessutom skadebenägna sådana. Med Knudsen ökar MFF inte bara numerären, de höjer också den defensiva kvaliteten. Den förre Ipswich-spelaren har redan gjort sig hemmastadd i trebackslinjen och ser ut att trivas bra, även om det förstås kan bli ännu bättre också.

I Jesper Karlström och Fredrik Ulvestad hade Djurgården allsvenskans kanske hårdast arbetande centrala mittfält. Karlström ut, Edwards in betyder samma höga arbetskapacitet, men en ännu bättre och smartare fotbollsspelare. Boll i mål redan fem minuter in på debuten.

Dribblings- och inläggsspecialisten Aiesh hämtas hem till Göteborg från Östersund och gjorde debut redan efter en träning i ett skade- och avstängningsplågat Blåvitt. Den debuten vill Aiesh nog helst glömma, han tappade bort ett par bollar direkt och kom snett in i det. Det kommer att bli bättre, var så säkra.

Första matchen från start i måndags mot Helsingborg – då var Johansson inblandad i båda Bajens mål (en assist och en hockeyassist). En rörlig och smart forward som kommit högre på listan om det inte vore för den besvärliga skadehistoriken. Skärpan framför mål har ännu inte återfunnits. Bättre utanför straffområdet än i straffområdet så här långt i allsvenskan, men kan Johansson vända på det i höst finns det många Bajen-mål att göra.

Det har varit lite oklart vilket skick Tobias Sana är i och var på planen Blåvitt ska använda honom. Inhoppet redan efter knappt tio minuter mot Falkenberg besvarade de frågorna: Sana var överallt, och han såg jävligt pigg ut. Får han bara spela in sig lite mer i Poya Asbaghis taktik är det nog inte många som klagar på att Sana kom tillbaka sedan. Om någon ens gör det nu.

Se artikel ovan.

Ett smart och överraskande drag av Gnaget att hugga den defensive mittfältaren från ekonomiskt krisande AFC. Michel har en satans fysik och kan med rätt utväxling bli väldigt nyttig för Gnaget, framför allt på sikt. Dominant i luften och ett hederligt gammalt älgakliv på gräset.

Häcken ersätter långt Alexander Jeremjeff (192 centimeter) med den ännu längre Gustaf Nilsson (196 centimeter) från Vejle BK i Danmark där han bytt runt bland lite olika lag senaste åren efter genombrottet i Falkenberg. Stor och med fötter som jag blev lite förälskad i 2016, men inte lika stark i djupled som Jeremejeff, Ändå är det förstås en klockren ersättare som Häcken har scoutat och slagit till på här.