Full fart framåt, förväntningar och fyrverkerier

Macellazione @ Blåränderna

för 7 månader sedan

Äntligen premiär. Förväntningarna inför säsongen hade blossat upp som fyrverkerierna utanför Greken innan matchen. Vårt spel i Svenska Cupen hade skvallrat om att det finns en högsta nivå som är minst lika hög som de pyrotekniska pjäserna som exploderade på himlen ovanför när man vandrade till arenan och möttes av ett kokande globentorg.

Denna match skulle vi få se cementeringen av uttrycket full fart framåt och denna grund skulle sedan gjutas för att ge oss ett starkt, kraftfullt avtryck som vi kunde stå stadigt på resten av säsongen. Förhoppningarna fanns där, tron fanns där och en längtan efter att se kungliga Djurgården från huvudstaden spela match igen på Stockholmsarenan fanns garanterat där.

Hela arenan var kittad för att ge oss, spelarna och alla runt omkring föreningen en känsla av att detta är vår hemmaborg. Bilder av jublande legendarer i Djurgårdströjan var upptrycka över hela spelartunneln, fantastiska tifon från tidigare stormatcher satt upptryckta på väggar i arenans innandömen och det var omöjligt att inte känna känslan av att idag, idag är det vår dag. För Djurgården. För Stockholms stad.

Och vilken inledning. Djurgården öppnade med en frenesi, en intensitet som nästan gick att ta på. Ettan kom. Tvåan kom. Sofialäktaren mullrade som tusentals och åter tusentals röststarka järnkaminer. Det här blir en bra säsong, hann man tänka. Första 25 minutrarna fick Sundsvall knappt låna bollen, än mindre ens låna vår planhalva. Sen hände något.

Det är svårt att förklara det. Vår press avtog. Vi började tappa bollar tidigt i plan. Det som sett så resolut och rakt ut tidigare såg numera fumligt och osäkert ut. Sundsvall fick ta över bollen mer och mer och innan man visste ordet av det hade Linus Hallenius satt dit 1-2 på resultattavlan och delar av publiken började skruva på sig. Glädjen avtog i takt med att Sundsvall fortsatte visa fina intentioner på att vilja mer.

Stelfrusen såg publiken på medan vi inte lyckades ta tillbaka kommandot i andra halvlek och när Sundsvall sedan tryckte in 2-2 som ett kvitto på vår passivitet så hade publikens skruvande övergått till uppgivna suckar och yviga gester. Vad hände?

Att hitta svaren är svårt efter matchen. Vi ska inte tappa en 2-0 ledning på hemmaplan. Vi ska inte ge bort initiativet och ska vi göra det ska vi minsann kunna ta tillbaka det. Det var ju på vår hemmaborg vi spelade.

Besvikelsen speglades i spelarnas ögon när de tackade av publiken. Samma besvikelse man såg efter förlusten mot Häcken i semifinalen i Svenska Cupen. En uppgivenhet. En bitterhet över att inte kunna motsvara förväntningarna man själv, publiken och alla runtomkring haft.

Högsta nivån finns där. När Djurgården spelar som de gjorde i första 25 är vi garanterat ett lag för topp 3. Nu är det upp till Kim och Tolle att hitta ett sätt att inte tappa initiativet i matcherna. Man måste syna alla sömmar, vrida och vända på begreppen och analysera i timmar tills man hittar ett svar på den helt obegripliga kollaps som alla ställde sig undrande till när man uppgiven promenerade hem från arenan.

Man hörde inga fyrverkerier då. De hade redan tänts på, brunnit intensivt och exploderat redan i 25:e minuten för att sedan sakta, dala ner och lämna en utbrunnen pjäs av besvikelse på det nu köldfrusna torget.