Inför Helsingborgs IF – GIF Sundsvall

Svenskafans

för 1 månad sedan

Olympia i Helsingborg är en av de klassiska allsvenska arenorna. För GIF var Helsingborg länge ett lag som man hade väldigt svårt att ta poäng mot och allra mest så på bortaplan. Ja, de minnesgoda kommer så klart att ihåg att GIF under perioden 2000-2005 överlag var ett mycket svagt bortalag. Men på gräs i Helsingborg, då laget också regelmässigt hörde till seriens övre halva, var det särskilt svårt. På senare år är den dystra höstmatchen i Helsingborg, då Naurin släppte in ett mål från sidlinjen på cirka 35 meters håll, särskilt minnesvärd. Under senare år har GIF lyckats allt bättre på bortaplan, till den grad att man någon säsong till och med varit bättre på bortaplan.  Man har inte ens varit chanslösa på gräs.
 
Helsingborg är en av årets nykomlingar. Men det är ett lag med många allsvenska matcher under västen eller lång erfarenhet från andra serier. Laget ser inte ut som nykomlingar brukar göra – okända ansikten, någon chansvärvning och någon yngre spelare som man hävdar ”kommer att vara hur bra som helst om två år”. Det här är kända ansikten och ärrade veteraner. Lagets centrallinje illustrerar det förhållandet. Mittbackarna är återvändaren Granqvist (numer ”folkkär”) och den allsvenske långköraren Markus Holgersson, båda födda 1985. På centralt mittfält återfinns de certifierade hälskavarna Johan Persson (tidigare Hammarby) och Abubakari, födda 1984 och 1986. På topp finns ytterligare en återvändare i form av Rasmus Jönsson (inte mer än 29 år) och den spelare som en gång i tiden skulle rädda GAIS ekonomi – brassen Wanderson (född 1986).
 
Helsingborg spelar normalt sett 4-2-3-1 med Wanderson som ensam toppforward. Det är ett fysiskt tungt lag, skräddarsytt för att på sin hemmaplans gräs krossa lag som vill spela ett ambitiöst passningsspel. De inledde imponerande med att knyta upp svansen på Norrköping med en övertygande 3-1 seger. Den följande matchen var en förlust mot Häcken med 2-1 men spelet ska ha varit ganska övertygande. I säsongens tredje match besegrades Hammarby med 2-1 på Olympia, en match jag såg delar av. Helsingborg var solida och rejäla men matchen hade helt klart kunnat sluta med ett annat resultat. I den senaste omgången kom ett riktigt bottennapp då man förlorade mot IFK Göteborg på bortaplan, och gräs, med 3-1. Då var laget inte på plats, det var helt enkelt en svag insats. Allt talar för att HIF snabbt vill revanschera sig och övertyga hemmapubliken om att man inte är en vanlig lindansarnykomling.
 
GIF har en ovanlig allsvensk säsong så här långt. Efter den oväntat starka säsongen 2018 fanns ett visst mått av positiva förväntningar på laget. Man skulle inte bli ett lag som var dödsdömt på förhand (vilket var standardtipset inför 2018) eller ens inblandat i nedflyttningsstriden. Flertalet utomstående bedömare ansåg att man skulle bli ett stabilt mittenlag och i bästa fall, med litet flyt, kunna titta uppåt i tabellen. Alla nyckelspelare fanns kvar, tränaren likaså och några kraftfulla förstärkningar hade tillkommit. Men försäsongen såg allt annat än positiv och man hade problem att organisera vettiga träningsmatcher. Premiären mot Djurgården blev en berg- och dalbana. Man inledde svagt, eller till och med mycket svagt, och såg stendöda ut med två mål i baken efter en kvart. Men laget studsade tillbaka i andra halvlek och lämnade Stockholm med ett oavgjort resultat. Vilket i efterhand ter sig än mer imponerande, då DIF varit oväntat starka.  Hemmapremiären mot MFF blev än större succé, då MFF besegrades ganska komfortabelt med 3-1. Därefter har det burit utför. Snabbt. Elfsborg totaldominerade mötet i Borås där Levi och Cibicki vände ut och in på GIF otaliga gånger. Hemmamötet mot Kalmar FF i lördags var nog ändå mer beklämmande. Elfsborg var kreativa och dynamiska och kom till många avslut. Det gjorde inte KFF men vann ändå, inte minst till följd av en passivitet från GIF som ibland fick en direkt assisterande effekt på KFF:s spel.
 
Tyvärr uppvisar GIF en kontinuitet i ett antal svagheter oavsett resultaten. Svagheterna har observerats av många och har diskuterats intensivt av bekymrade supportrar de senaste veckorna.
  1. Uppbyggnadsspelet är långsamt och väldigt känsligt för störningar. Det vill säga motståndare som är ofina nog att vilja sätta käppar i hjulet. Den svagheten har blivit mer och mer påtaglig för varje match. Frånvaron av Ciceroles gjorde problemet akut i lördags.
  2. Eskelinen står inte att känna igen. Han är osäker och sprider den osäkerheten kring sig i försvaret. Dessutom har han gjort rena misstag, varav den i lördags inte hör hemma i elitfotboll.
  3. Kanske delvis som en följd av det förra problemet, men inte bara det, är försvarsspelet påtagligt sämre. Det är snudd på kaos vid varje fast situation. Det finns det många frågetecken kring bytet till fyrbackslinje och kring de mittbackar som använts. Det är något förbryllande att backlinjens bäste huvudspelare Björkander inte används istället för den nye och inte helt övertygande Blomqvist. På fyra matcher har laget släppt in åtta mål, varav åtskilliga tillkommit efter strul och förlorade luftdueller i samband med hörnor och frisparkar.
 
Därtill har laget haft något håglöst och trevande över sig, som om man känner sig obekväm med att man inte längre förväntas slåss för livet. Det krävs en hel förbättringar om torsdagens möte inte ska bli en överhalning av det slag som GIF tidigare brukade råka ut för i Helsingborg. Högre bolltempo, en bänkad eller uppväckt Eskelinen och en backlinje med Björkander placerad i mitten av tre mittbackar.
Läs hela artiklen på Svenskafans